Hej, jag tänkte utesluta den senaste tidens tråkiga delar precis som alla andra bloggerz ute i cyberspace och dela med mig av diverse gulliga vårmoments.



Umgicks med my fine, innan vi åkte till en öde festvåning i Ödeshög för en spelning där förstärkare saknades. Spänningen överskred 10 000 volt.



Åkte hem i en grön pickup med ca 90 cm i takhöjd, för att som nybliven 18-åring fira Gurtygurt på Babar.



Spenderade 12 av helgens timmar på SJ Contact Center och jobbade loss stjärten. Tittade längtansfullt ut på alla solvargar som tankar på Shell i Tranås, ja. Mamma ville uppmärksamma våffeldagen, dock en dag för tidigt, så det gjorde vi väl DÅ.



Lördagskvällen spenderades i Aneby av alla ställen, till råga på allt i kyrkan. Riskerade även livet på väg dit med körkorts-Freidrich bakom ratten. Men det var ett fint projektarbete som mina kära klasskamrater Issa, Nathalie och Evelina bjöd på!



Gick genom hela stan hem från jobbet och var nöjd med livet inkl. blommor. Notera fotofingret. Emil var sedan så rar och redig och bytte mina ett år gamla, äckliga och illaluktande strängar. So what I basically do now, is basically... uh... (OBSOBS youtubetutorial)



Sålde fika på diverse projektarbeten för att gynna klassens resa till Köpenhamn, inklusive framtida kladekage! Tovish var taggad.



Tittade på Freidrich AC/DC-projekt, sen lite abrupt Laleh tillsammans med min kära familj i Linköping. Den ni!



Åkte på en maizig färd till Göteborg; vi ägnade oss åt att äta och åka panoramahiss. "Kommodäfah?" sa en man på okänt språk, viftandes med en laktosfri yoghurt-flaska när vi lämnade frukosten andra morgonen. "Jag vet inte", sa Emil. Proceduren upprepades, sen gick vi.





Cola till frukosten (!!!!!!!!1) samt lite Bacon & Warhol-utställning. OBS ÅT EJ BACON MMHEHE. Bläddrad även bland vinyler och plankade spårvagn likt riktiga busar.



Spelade ett parti Med Andra Ord eller två med ett s.k. gäng, och tänka sig, idag fyller min syster Barny hela 14 år. Det är ju förjävligt.

Nu ska jag sova middag efter ett opåskigt arbetspass! Gött att livet gör sig bra i bild. Herå!

Hej alla barn! Ger mig nu i kast med blogg.se-appen, spänning. Igår ägde en smått kaotisk inspark rum. Tema: "mentalsjukhus/patienter/äckliga psychobarn/slakt/för trevliga sjuksköterskor/lik/döda Fanny så att pappersinälvorna skvätter", så vi släpade ut bord i skogen (tack alla starka karlar), stänkte vattenfärg, åt kakor och rageade med fogsvans och skruvmejsel. Så det slutade ju fint till slut. Vi var så här söta;

Minus Willyskassen då. Dessvärre hängde påsen med mackorna kvar i trädet. Inte så skräckinjagande kanske. Addera även döende flicka på bordet, kolmörker, skrik, förföljelse och ficklampor. Det var zkoi, herå.

Har nog aldrig varit lyckligare en tisdag i september. Fan vad gött.

Tänkte bara säga att helgen var rockig. Födelsedagsmiddag hos Boilin' B i fredags, dessvärre bildlös. Dramatisk tacokväll hos Julz i lördags och en väldans massa musicerande hela söndagen.

Se där ja.

Nu kallar sömn.

Ovan ser vi Pirri the Pawp med "Pirri the Pawp". Rolig dag, ganska hemskt program.

Härnäst: Nutella och nya Kooksskivan!!!!!!!!111

                   

Goddag, allt är som vanligt igen; här är jag en regnig tisdagseftermiddag efter tortellini och innan projektarbete. Hejdå.

Det här är, sorgligt nog, nästan alla mina bilder från årets Peace & Love. Eller, den första är Julias och den andra är Pringles (♥). Hur som helst, fina dagar.

Vill också passa på att gnälla på alla som gnällde på The Strokes. Jag värdesätter vanligtvis ödmjukhet, men detta band kommer undan med allt. Att kliva på scen 20 minuter sent och avsluta 40 minuter innan avsatt tid, det gör liksom inget. "Julian Casablancas somnade över mikrofonen", skrevs det, men även om så vore fallet, spelar det ingen roll. För The Strokes är det tightaste som finns att se på en scen, hela alltet är så oerhört snyggt, och det är ganska skönt att de skiter fullständigt i oss, struntar i "SWEEEDEEEEN"-rop och bara fokuserar på musiken. Det märks att det är vad de alltid har gjort, därför känns det oinsiktsfullt med kritiker som menar att publikfrieriet är lika med noll. Jag är glad att något band tar sig tid att göra genomarbetad musik, lyckas framföra den i samma form men också på ett sätt som får det att kännas lite som man föreställer sig 70-talet. Lagom töntigt men ja, när jag stod i publikhavet och skrek min vän Berra i ansiktet kändes det som att vi var med om något stort.

Så ja. Julian kommer undan med att bära solglasögon mitt i natten.

Det som hänt i Norge gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag som sällan rörs till tårar har gråtit likt en smärre vattenkran medan jag läst, sett och lyssnat till de dåliga nyheterna. De senaste dagarna har jag gått i affärer och tittat på löjliga jävla kläder, suttit på fik och ätit onödiga kardemummabullar, beställt mina töntiga mozzarellasticks och sett andra människor göra precis likadant. Det känns fånigt att ha en vardag, att vara på semester, i det kaos som råder. Med risk att framstå som ännu larvigare; min kropp har vandrat runt i Stockholm, men tankarna fanns alltid i Norge.

Jag saknar egentligen personliga kopplingar till vårt grannland i väst - tankarna går till den norska tjejen vi träffade på P&L förra året, de norska killarna bredvid mig på The Kooks i juni, på min norska mailkompis från tolvårsåldern - och aldrig har jag känt större värme inför det norska fotbollslag som snyltade upp de närmste 20 platserna framför mig i kön till Liseberg 2007. Jag hoppas att de alla är oskadda. Jag hoppas att de klarat sig utan förluster.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora en nära vän, en syster eller bror, en högt älskad, på ett så meningslöst och oprovocerat vis.

Jag hoppas innerligt att dessa oskyldiga liv inte ska ha fått dö förgäves; jag hoppas att sjuka människor såsom Behring Breivik ska kunna upptäckas innan de skrider till verket, att vapenlagar skärps och att den internationella antivåldsrörelsen växer sig ännu starkare. Vi måste kämpa för det de trodde på, oavsett vår härkomst och vår exakta partitillhörighet.

Och äckligt verkligt blir det hela med foton och namn på de omkomna, deras facebookprofiler med vänner, intressen, kommentarer och statusuppdateringar. Men jag fattar inte. Fattar ändå inte hur det här kunde hända. På ett ungdomsläger i vårt grannland, år 2011.

Solidaritet och tolerans. Våra hjärtan slår i samma takt; tider som dessa bevisar verkligen det.

Till mina tusentals fans vill jag först framföra en ursäkt för inkonsekvent bloggande. Har nämligen drabbats av sköldkörtelsinflammation med allt vad det kan innebära; förkylning, feber, svullen hals (yttre då, väldigt estetiskt tilltalande), trötthet, ledvärk etc. Tillskrevs medicin med biverkningen eufori häromdagen, men livet tog inte någon drastisk vändning direkt, börjar dock bli friskare. Vill det i alla fall. Tio dagars isolation känns lite väl länge. MEN, över till skojigare händelser. Dag tio, elva och tolv i London!



Vår andra tisdag i Landan Taon började med Hydanhäng för mig och Mary Dee. Till slut anlände även de andra barnen, så vi arrangerade en klassisk donkenpicknick, toppade det hela med frozen yoghurt om jag minns rätt, innan vi åter tog bussen ner till Themziz.


Tog mindre smickrande turistbilder.




Sedan åkte vi radiobilar, en favorit i repris, dock med säkerhetsbälten denna gång. Saknar bildbevis tyvärr.



Sen åkte vi hem och det var ungefär allt från den tisdagen.

Dag elva åkte jag och Gurty ut för att shoppa en smula, återigen, sedan köpte vi frozen yoghurt igen (Yogland, ni har mitt hjärta) och gick för att äta den vid the Pond.




Känner att det blir mycket himmel-och-jord-bilder, men äsch. Vi återförenades i alla fall med Pierre och Marie, för att använda dopnamn, och letade efter ett latteställe, något som var lite svårt vid Leicester Square en onsdagskväll. Till slut lyckades vi!




Tema: "Alla vill ha Pierre".

Nu till dag tolv!

Efter hetsjakt på Levi's 501or köpte jag och Mary nedsatta (och nedprutade!) biljetter till White Lies och Kings of Leon. Jag gillar ju knappt Kings of Leon, men White Lies alltså - värt! Dessvärre satte några mindre lyckliga händelser käppar i hjulet för oss: kön till bankomaten var två mil lång, och när det väl var min tur var den trasig, och kön in till konserten ska vi inte ens tala om. Väl inne höll dessutom min kamera på att fastna i kontrollen! Det resulterade i att vi bara hann se tre ynka låtar med White Lies, mitt hjärta sörjde lite, men kvällen blev riktigt lyckad ändå!



Vi mötte upp Ziggy och Emelie som redan var där och tog plats inför huvudakten.



Tada!





Förvånades av tre saker; den liberala synen på droger, mängden äldre män som hade mage att approacha, samt att ölspillningen var på betydligt högre nivå än vanligt trots den höga medelåldern. En aning pinsamt. På väg hem ägde följande minnesvärda konversation rum:

Random brittiska killar ~15: "I've got it, I've got them, I've got one, it's okay..." (på ett sätt som får dem att både låta och se ut mer som ficktjuvar än flirthunkar) "SO GIRLS, where are you going tonight?"
Marie: "Hoooooome."
Random brittiska killars ledare: "Where?!"
Marie: "To our hoteeeeel." (med lika mycket kan-ni-dö-eller-eftertryck som innan)
RBKL: "It doesn't sound like you're going home!"

De fortsätter att gå bredvid oss.

Jag: "You're too obvious", som ett vist råd från en äldre dam till en yngre herre.
RBKL: (slår ut med armarna och tror han är med i Cribs alt. Gossip Girl) "What?!"

De saktar motvilligt in, samlar sin lilla fårajord och vrölar.
RBKL: "I'LL SPIT ON YOU!"
RBKLs lärjungar: (efter tvekan) ".... hahaahhahahahahah!!!1111!!!!11!!!!1! Oh, just get them out!" i äkta *yeah, vi vann!*-manér.

Att dessa pojkar faktiskt var för unga för oss, spelar egentligen ingen roll. Dissen handlade inte om ett "blä, jag vägrar tala med främlingar!" och inte heller "usch, ful han var!". Tycker bara det är bedrövande när någon som systematiskt springer upp intill, på jakt, försöker snärja en med utslitna ord och inviter som genomskådas direkt, inte ser till sin egen brist utan klandrar de kanske trettio tjejer han varit på tidigare under dagen. De kan ju likaväl "getta them out", billiga som de är som nekar honom; 15 bast och king of the motherfucking world! Bedrövande och inte särskilt smickrande. Var bara tvungen att få det nedtecknat. Mer följer, hej då!

Dag åtta såg ut ungefär så här:




Efter mycket om och men, med avstängda linjer och rulltrappeprojekt, lyckades vi ta oss upp till Camden. Vi strosade lite, köpte curry och thai till irreguljära priser och åkte sedan vidare (detta efter ytterligare om och men, stationen stängde nämligen i nyllet på oss och vi fick glatt promenera till Mornington Crescent istället. "Fuck you, London" blev ett flitigt använt uttryck.)



Bethnal Green är en märklig plats på jorden. Alla "supermarkets" säljer bara orientalisk mat, alla "fashion stores" har nedslitna plastskyltar med blockbokstäver och säljer endast sari och sjalar, och the "toy store" pryder sitt skyltfönster med en så solblekt Pokémonaffisch att Pikachu knappt går att urskilja. Folk vill att man ska köpa meloner eller gurkor, billigt vid snabb affär! Varenda hus är byggt i tegel och minst hälften har någon halvful klottersignatur på fasaden. Mitt i allt detta ligger Brick Lane, en vintagegata dit alla boiz and girlz i stuprörsjeans och popfrisyr går för att besöka Beyond Retro. Helt fantastiskt och så oerhört random.




Hittade fetaste gangsterbron, blev tvugna att ta skivomslagsbilder.



Vi insåg sedan att resans första riktiga sommarkväll var kommen och ändrade därmed inomhusplanerna till att åka hem, byta om och ta bussen till Themsen.



Medan Mary Dee och Pirri Pawp tog sig en tur i London Eye åt jag och Gurty på McDonald's, med den enkla motiveringen att livet bör levas.




Roade oss.



Så jävla vackert, gewd. "Och det var den dagen" - vanlig bloggterm.



Måndag den 20 juni, aka dag 9, åkte vi till Covent Garden för att bff-a med en trollkarl, titta på marknadsting och äta lite mer stuffed crust (♥) på Pizza Hut förstås.



"The sexy guy".




Det började självklart regna och rush hour var lamslående, så vi blev fast en stund på ett café i Holborn. När vi taggat om styrde vi kosan mot kara-fucking-oke!



Det blev mycket emotionellt. Inte konstigt, med tanke på låtvalen; där fanns både Baby av J. Bieber, Backstreet's back, Sex on fire, (You drive me) Crazy och That's not my name, för att bara nämna några!

"Det var den dagen"!