bilden är bara lite random från en kväll som var fin.

Först sa jag det bara skämtsamt; ta inget för givet, herre min g vad det är synd om mig.

I morse dog en släkting. Allt har gått så fort och det känns som bara ett par dagar sen han kom cyklandes hem till oss, ringde, skrattade och hjälpte till. Nu finns han inte längre bland oss, bara inom oss, jag kan inte förstå det, varför han av alla? Jag kan inte ens uttrycka mig. Hur är det ens möjligt? Han fick gå alldeles för tidigt och hastigt. Vila i frid, gör verkligen det.

Jag hade, har, hade, har, kan inte välja för jag vet inte, en fantastiskt underbart fin själsfrände/bästa vän som kompletterade mig och kände mig utan och innan och nu när jag hör om glimtar av hennes liv och inser att jag inte hänger med, blir jag bara så jävla ledsen. Ingen har någonsin varit min vän som hon. Om du läser det här så ja, du vet vem du är, nu känner jag mig som fjortisbloggaren # 1 men det får bli så. Vi delade hela världen, nästan varenda åsikt och gester och skämt och glädje och sorg och förtroenden och hemligheter och undermedvetenhet. Det gick kanske för långt. Vi delade lite för mycket, blev lite för lika och passerade någon slags förbjuden gräns och sen dess blev det fel. För första gången blev något ett förbjudet ämne mellan oss. Det blev höst straxt därpå och sen dess har det mesta blivit sabbat.
Jag tänker alltid det måste jag berätta för henne, fast sen minns jag hur det ligger till och lägger ner mobilen igen. Jag har skrivit långa sms om fan vad håller vi på med, nu får vi skärpa oss, du är min bästa vän någonsin etcetcetc, men aldrig skickat dem för jag känt mig som en pretentiös idiot på sina bara knän. Jag saknar henne. Massvis. Jag önskar önskar önskar verkligen det kan bli detsamma igen. Du är min bästa vän någonsin.

Och det är liksom inte bara de där stora sakerna och förändringarna och hindrena i livet som inte får undervärderas.

Idag blev en vän skitarg för han hade missförstått min ironi. Jag tog för givet att han skulle förstå.

Här om veckan var min dator på ångestladdad reparation i Polen, kom lyckligtvis tillbaka med allt på hårddisken i behåll, men jag ska sätta mig så fort jag kan och säkerhetskopiera den.

Folk sticker och förändras och dyker upp och snackar och ljuger och blir för ärliga och flinar och blir kära och gråter och gnäller tills de ler igen, x 49867. Men det är inget jag ens tänker ta för givet i framtiden. Nu säger jag det utan någon som helst humor.

Gud, om du finns; fuck you.

Och så är det småsakerna, dramatiska och töntiga små saker som händer som gör det både skrattretande och lite mer spännande att leva. Lite roligare att pallra sig upp på morgonen och gå till skolan och se jaha, vad händer nu?
Kommer jag någonsin sluta förvånas?