Jag hatar alla livsnjutare och muntergökar, av avundsjuka förstås, för jag vet inte hur man gör. Jag lyckas aldrig ta vara på något. Jag kan aldrig bli nöjd.

Jag kanske visst var ute i det sista solskenet. Jag kanske visst var glad när jag träffade den och den. Jag kanske visst uppskattade konserten. Jag kanske visst skrattade och tänkte fan vad kul jag har när vi väl satt där. Jag kanske inte hade kunnat vara lyckligare än just i den stunden; men jag kan inte stanna i den. Jag kan inte vara glad åt den i efterhand. Glädjen jag kände då, blir till krypande oro sen.

En sekunds tystnad, en sekunds gråskala, en sekunds motgångar, blir för mycket för mig. Jag måste få som jag vill; det måste alltid hända något. Inte en enda millistunds tid för att tänka "nurå?"

Jag kan känna mitt i en folkmassa, en vårdag, i solnedgången, när sommaryran är på väg och förväntan ligger i luften, att vad underbart det är att ha allt detta framför sig. Men det kommer inte stanna där, det kommer hamna bakom mig, det kommer bli vinter igen, alla kommer bli kalla och vända bort igen, sommaren kommer vara miltals bort igen.

Hur tar man vara på någonting? Det är omöjligt att få det att stanna längre än det gör, hur gör man? Hur blir man nöjd?