Just idag var väl inte så lyckat, och det här med att vända tillbaka dygnet går inte så bra, men tidigare dagarna var kanoners.



I lördags for jag och Pete Doherty (aka Berra) iväg med min fahrenheit och lillasyster till Linköping



och tittade på världsklass-Markus (dock inte i mobilupplösning), han har räddat hela senaste hösten för mig, och det var helt underbart.



Vaknade sen på min 16-årsdag och när jag fått lite paket och grejer (Green Day-biljett ♥, kläder, skor till min ständigt expanderande samling, pengar, en virkad åsna osv), tog jag ett par egobilder för att se om jag blivit för gammal för bebisposen. Det hade jag lyckligtvis inte.



Kusinerna kom på middag och fika och såntdära.

Dagen tog slut och blev denna usla dag när inget gått riktigt bra, allt ifrån allmän extrem tankspriddhet och glömska och missade lektioner och läxor till sprängda colaflaskor.

TILL SLUT SÄGER JAG;

men det gör inget längre, det gör inget nu
inte som i att jag inte bryr mig om dig längre
men jag har lärt mig vad som är bättre och vad som är sämre

Jag vet inte varför, men det gör ont i hela mig vad jag än lyssnar på för musik, byter febrilt men det känns aldrig rätt. Blir äckligt nostalgisk eller löjligt gråtmild. Så fort jag lämnas ensam snurrar tankarna för fort och jag kan inte distrahera mig själv. Malin var nyss här och firade våra födelsedagar, traditionsenligt och så. Det var fint, men nu tänker jag igen. Tänker tänker tänker.

Vad som blev fel, egentligen. Om det var fel från början. Vad som kunde ha hänt. Vad som egentligen hände. Vad små detaljer betydde, och hatar mig själv för att överanalysera.

Och jag vill inte sova. Det är så outhärdligt jävla tråkigt.
[/whine]

Hej bloggläsarna, det här händer mitt lov;

Fredag; förstöra läskmaskinen på Golden Thai med Susäny, sen välgörenhetskonsert lite spontant sådär.
Lördag; med MalarN som sagt.
Söndag; chatrouletta med Nemå, vår one and only hobby.
Måndag/tisdag/onsdag; Borås, hoppas inte jag blir tvungen att sova över i den ångestfyllda lägenheten med suckande väggar.
Possibly fredag; umgås med the gaaaang.
Lördag; MARKUS KRUNEGÅRD med Berra!
Söndag; Alice Ida Carina Nordstrand fyller 16 år kl 20:29.

Susäny och jag har också... planer. Så att säga. Jag flinar nu för mig själv.

Just det.
Det går rykten om att Green Day spelar på Ullevi den 6 juni. Hoppas hoppas hoppas det är sant. Say your prayers!

Se där ja va va va. Det blev ett lyckligt slut på det här inlägget ändå.

"ångrar att jag någonsin önskade mig hösten
den kom för snabbt och för tidigt och inga löv är fina
och 'mys' är ett uttryck som inte existerar i min värld
jag blir bara rastlös
har inte ens hunnit köpa en ny halsduk och nu är det fyra jävla minus och snö i Jönköping
sånadär morgnar när man undrar varför man ens bryr sig om att vakna.
spanska och matte och gitarr tills fingrarna blöder och jag drar mig för att sova fast jag verkligen borde
alltid trött och skyll dig själv
vill verkligen inte vara här
behöver bara tänka tanken så händer det
allt är så försutsägbart och äckligt och alla smörar
det var stjärnklart och plötsligt föll en stjärna
flinade dumt och önskade mig kärleken
trots att det är den som orsakat allt
orsakat min inre höst
kylan i bröstkorgen som inte släpper
jag borde verkligen skaffa mig en halsduk"

Så skrev jag. Jag var så arg. Snart fyra månader sen, det känns så avlägset men så nära, tiden har gått så hisnande fort och allt har kastats om.
För några veckor sen var jag okej. Levde men kanske inte särskild livlig, hyfsat, helt okej, "det knatar", eller vad man säger. Kändes som att det snart skulle bli vår i alla fall. Vi skojade om att jag var på whineavvänjning och faktiskt hade blivit mer positiv. Som att jag hade löst mina tvister.

Nu är det 11 februari och jag är tillbaka på 14 oktober mentalt. Jag kanske i grund och botten har mig själv att skylla, jag vet inte, men jag är sänkt som ett jävla ankare, och har var egentligen bara lyckligt ovetande när jag mådde ganska bra. Jag var på väg upp igen och nu är jag lägre än jag varit på riktigt jävla länge. Det var nog allt jag skulle säga, egentligen. Att jag är så jävla arg, så jävla ledsen, så jävla krossad, sänkt, hånad, frustrerad. Ingenting blev bättre, jag förstår inte varför folk verkar finna glädje i att sprida vidare och snacka och pissa om saker, förstora och dissikera och kritisera och vad jag än gör, så är det ju fel. Utan att jag ens öppnar käften, har jag sagt något fel.

Jag vill fylla 16 nu, nu, nu. Det måste bli vår nu, nu, nu. Jag måste härifrån, nu, nu, nu. Jag orkar fan inte mer.

Det är en minus ute och sol och jag taggar vår, går ut och fotar lite utan jacka, spelar gitarr och sjunger, har inte sjungit på evigheter känns det som. Lyssnar på The Kooks och kollar på vårkläder och alltså lite solsken made my day, känner mig som en te/Melissa Horn/mys/smör-tönt men äsch. Ut och fika med Sigurt också, hade det inte varit för mitt folkvett (?) hade jag satt mig på uteserveringen.
Skulle bara visa att min whineavvänjning fungerar, lite i alla fall.

Jag längtar hem.

Första kvällen när vi kommit tillbaka till hotellet igen låg jag vid precis den där gardinen på ett ganska fult blommigt överkast, utmattad, fortfarande med festival i kroppen och outvilad, efter att ha gått runt hela city, lycklig, med äntligen-känslan, så gick ett par random engelsmän förbi utanför. Fönstret var öppet och luften var fortfarande ljummen och de sa något, jag minns uselt nog inte vad, det var något vardagligt. Då bara slog det mig; jag är i London igen, jag är fan här. Och jag ville aldrig åka hem.

Tredje dagen var vi en stund i St. James's Park. Jag låg på rygg i gräset i skuggan, trettio grader om inte mer än så. Äntligen-känslan igen, den där man inte kan definiera eller beskriva. Allt jag hörde var brittiska, how do you do? och excuse me, ma'am och hjärtat smälte en aning, allt luktade London och allt kändes rätt, allt kändes hemma, allt kändes bra. Som att om jag bara legat kvar där, forevah and evah, så hade jag aldrig mer haft ett enda problem.

Det händer ibland när jag minst anar det, på väg hem från skolan, på ett tåg eller mitt i en låt, att det känns som London. Det ser ut som, eller luktar som, smakar som, låters som eller bara känns som London. Det låter töntigt, jag vet.
Men det är då jag blir som mest motiverad. Jag ska härifrån så fort jag kan, jag ska dit jag ska vara.

London är inte bara staden. Det är så mycket jag förknippar med det. Det är mitt hopp, min inspiration, det är vad jag ser som min framtid. Det är allt jag någonsin velat ha, action och frihet och lugn och kontraster och möjligheter och musiken och konsten och modet och revolutionen och... det är mitt London. Där finns allt jag någonsin velat ha och jag blir löjligt nostalgisk men jag kan inte vänta, jag vill dit nu, jag vill känna just den där känslan som jag bara känner vagt någon kort sekund då och då, jag har glömt hur den känns, jag vet bara av vad jag tänkte om den då hur den var.

London står kvar, Alice, sa mamma när jag whinade men jag vill leva nu, inte massa sen. Jag vill leva nu och jag vill hem.