Lycklig, vet jag inte om jag ska våga kalla det, och jag har ingen aning om vad som orsakar det. Det är inte att jag lyssnar på Beatles medan jag städar ut trasiga strumpbyxor och gamla manualer på språk jag inte ens kan, att det står ett minirivjärn (tystnad) på fönsterblecket, att jag äntligen gjort slag i saken och köpt ett vitt nagellack att måla nagelkanterna med, att jag har fått en retroklocka med datumflikar, att jag till slut hittade min försvunna plånbok, att jag har köpt nya manchesterbyxor och en E.T-inspirerad tubhaldsuk, att jag åt fyra Delicatobollar på en artificiell strand i Linköping med Sigurt idag, att filmen om Coco Chanel var så dålig att man till större delen kunde göra narr av den, och jag har inte blivit kär eller skaffat pojkvän eller fått en gudomlig uppenbarelse eller vunnit tio miljoner på lotto eller slagit i skallen (men däremot knät när jag föll hyfsat handlöst i trappan på jakt efter plånboksjäveln) eller så, men jag är bara så jävla glad. Och det är fint.