Den tolfte åkte jag och familjen minus min stackars råpluggande broder till London. Jag ljög alltså när jag högaktningsfullt menade att nästa resa dit skulle vara en enkelbiljett, men vad fan. Det hela började med dimma och fem timmars flygförsening (fast fick ju se EMD-Erik på flygplatsen ♥, NEY SKOJAAAA), fortsatte med ett skämt till hotell (vi skrattade ihjäl oss) och som krona på verket tog en elak ficktjyv min plånbok på avskyvärda Primark. Rage. I övrigt ägde livet. Se bara.



Chillade lite på Trafalgar.




Spatserade (och vädret var som två månader tillbakaspolat) över bron till Tate.



Inte obekväm chey.




Glodde på lite surrealism varvat med en väldigt gripande utställning om kriget i Libanon.





Soho på kvällen alltså. Gödd.



Rotade lite bland vinyler.




Carnaby såklarre. Folk satt ute i mitten av November, lite smått awesome.



Fikade möjligen lite väl mycket. Fast trots upprepade försök har jag fortfarande inte lärt mig dricka kaffe.




Vi gick även på London Museum; de hade läskiga fejslösa dockor och ett rekonstruerat viktorianskt kvarter, bland annat.



Slutligen drog vi till Harda Rockans Café där jag uppenbarligen åt ett bröd. Kryptisk var jag också.

Gud vet i vilken ordning allt hände.
Det var fina dagar, hur som helst.