Venedig var jag i en gång i urminnes tider.

                                                                                                                             src; fashiontoast.

Hösten 2008 började talet 11 dyka upp i alla de möjliga situationer i mitt vardagsliv. På kvitton, registreringsnummer, sittplatser, men främst klockor. I takt med att det började kännas riktigt skumt, började jag kunna känna på mig när klockan var 11:11. På helgerna vaknade jag alltid 11:11. När jag hörde Konstantine med Something Corporate insåg jag att en textrad var I always catch the clock, it's 11:11 and now you want to talk; it's not hard to dream. Så jag googlade, googlade, googlade.

Jag är verkligen inte jätteinsatt, men förstår grundprincipen i vad andra människor som sett "11:11-fenomenet" påstår. 11:11 sägs vara ett wake up call för att påminna om vem man verkligen är, vem man vill bli eller vem man håller på att utvecklas till. Det sägs vara himlakrafter eller änglar som styr detta, väljer ut en person de kan få lönsam nytta av. Många gör önskningar vid 11:11, eller ser det som ett tecken från skyddsänglar att de finns med en.

Jag vill passa på att understryka att jag är den minst andlige eller troende personen man kan stöta på, och tror mest att det är slumpartat och inbillningar. Jag tvivlar på att någon ängel skulle ha nytta av mig, eller ens bry sig om att kontakta mig när jag i princip skulle slänga igen dörren i fejset på den.

Dock måste jag erkänna att jag blir glad när jag ser 11:11. Det händer inte lika ofta längre, men jag tycker det är en fin symbol som människor anknyter så många olika drömmar och förhoppningar till. Ibland makear man en flyktig wish kanske. Bara för att man kan.

Så, 11:11 för mig, i en kort och dålig sammanfattning; att ge efter för sina drömmar, men aldrig glömma vem man är. Utan en enda ängel eller himmelsk kraft.

1. Jag är överrörlig i armbågarna.
2. Jag hoppade över första klass.
3. Jag var hästtjej i fem år, uhuhu!
4. Jag är vegetarian.
5. Jag var med i tv-programmet "Ljushuvudet" och slutade som fyra. För den sjuka ansträngningen fick jag... ett sällskapsspel. Hör och häpna.
6. Jag är beroende av koffein och kräver minst en liter pepsi max om dagen.
7. Jag hatar fötter, innerligt.
8. Jag lagrar otroligt mycket onödig information. Alltifrån mellannamn till könummer.
9. När jag var liten hade jag öroninflammation i två år.
10. Jag har varit både emo och wannabejapan, gött snack. Det senare innebar cirka sju strumpor åt gången, tyllkjolar, överdoser i plastarmband och pärlhalsband, hårspännen i formationer i en annars ganska råttfärgad och flottig lugg, bl a.
11. Mitt största i-landsproblem/det tråkigaste jag vet är att byta påslakan och att sova.
12. En gång hade jag sju marsvin samtidigt.
13. Jag avskyr när någon ska berätta något men avbryter sig, eller när någon påbörjar en mening men glömmer resten. Fruktansvärt. Så ångestfyllt att det aldrig någonsin kommer bli sagt. Blir vansinnig, faktiskt.
14. Jag har ingen som helst sympati för uttrycket "någon måtta får det väl vara".
15. Jag lyckas alltid komma på typ tio smeknamn var för personer, platser, händelser osv.
(16, wehey bonus eller?). Jag pratar i sömnen. Detaljerat. Jag kan svara långt och utförligt när jag egentligen fortfarande sover på morgonen, så att jag verkar vaken och på väg att gå upp, även tro att jag sitter och äter frukost, vilket orsakar en hel del förseningar. Det är fint.

Och speciellt intressant var det väl inte, men det får duga.

internt.

Det säger min vän Julia Larsson. Hon har väldigt rätt. Jag orkar inte.



Gir!

Majas bild.

Blev precis lite påmind om hur förjäkla fint analogt är! (Undrar hur många som missuppfattar det där). Jag vill ha en engångskamera!

Fixar och donar lite med mina storslagna planer, det känns som jag kommer någonstans igen. Kanske lite success after all.