Jag är avundsjuk och det kommer jag alltid att vara. Jag kommer alltid vilja tillhöra det jag inte passar in i. Jag kommer alltid vilja ta del av saker jag inte har något att göra med. Jag kommer alltid försöka finna något där det inte finns något för mig.

Jag vet inte vad det är. Det sitter i hela tiden och går aldrig över. Jag kanske glömmer för en stund när jag distraheras, men så fort det blir tyst eller så fort det blir stilla eller så fort det blir en rastlös minut, hjärtat slår i ojämn takt och bröstet värker och egentligen, egentligen vet jag varför men jag vill inte veta av det, jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte låta något eller någon eller någon relation till någon sänka mig.
Jag visste från första början att han skulle dra ner mig såhär.

Det framkallar illamående för allt. Ångest när jag läser utbytesstundenters bloggar som av hemlängtan, fast jag sitter i  hemma min egen soffa. Ångest när TV6 visar Sagan om Konungens Återkomst och jättespindeln kladdar ner Frodo och binder fast honom. Zappar och kommer på mig själv med att titta på hästhoppning. Sörjer mitt arma liv och zappar igen, en utter plaskar runt i 45 minus och letar efter familjen men blir infryst i isen på vattnet, tänker fan vilken dålig värld. Ångest för att missa första dagen på mellandagsrean imorgon och "allt kommer vara köpt".

Lillasyster spelar Norrköping med Laakso om och om igen och Tanja killed herself, Benny had an overdose, Niklas Karlsson got a new nose trycks in i mitt huvud och tjatar sönder mig fast den är så bra.

Plockar kluvna hårstrån som jag alltid gör när jag är stressad eller uttråkad eller bara disträ.

Det var visst julafton igår.
Jag är jättenöjd men vill inte att det ska vara slut. Jag har världens bästa mamma, världens bästa pappa, världens bästa bror och världens bästa syster. Fick skor, trippeltång, jeansskjorta + annan skjorta, biljett till Markus Krunegård, tights och strumpor, godis, tidningar, en bok, ramar, dvdskivor, film, t-shirt, pengar, och annat som jag har glömt just nu.
Somnade i plötsligt migränanfall mitt i Kalle Anka när jag sa äh, Robin Hood är ju det sämsta och tänkte blunda en stund.

Det var visst juldagen idag. Spenderades hos kusinerna och i ett krig på en soffa.

Imorgon är det visst annandag jul. Snart är det tydligen nyår.
När jag tänker så långt sticker det lite extra i den där nya kroppsdelen som växt fram inom mig; ångestknölen eller vad jag ska kalla den? För jag vet vem jag kommer träffa. Och det innebär 2010. Fan vad fult att skriva t.ex 25/7 - 10. Blir det tiotalet igen? Ska vi se tillbaka på nollnoll-talet eller tvåtusentalet eller vad det nu kommer att kallas, och skratta åt våra fula kläder?
Jag vill inte bli gammal.

Varje nyårsafton lyssnar jag på 16 med Green Day. Jag var 11 när jag fick för mig att börja göra det, och då var det så himla långt till 16. Jag vet att det egentligen inte är mycket till ålder, men snart är jag där och det känns bitterljuvt. Vet att jag fortfarande är liten och fortfarande måste skyddas från ondska och våldtäktsmän och alkohol men att det har gått så ruskigt fort sen jag tyckte 16 var miltals bort skrämmer livet ur mig.

Fast ikväll hade jag gärna varit 18 och gett mig ut på Statt.
Och så har jag insett att jag inte kommer bli insläppt på julstudentmiddagen i trean, för att jag är ett år yngre.

Slutar jag inte whina nu så kommer jag aldrig lyckas. Ska avsluta dagen med choklad och pepsi. Natt.

nyårslöften; ta tag i gitarrspelandet, gå ner i vikt, ta tag i bloggen kanske?, sluta whina, sluta överdriva.

bilden är bara lite random från en kväll som var fin.

Först sa jag det bara skämtsamt; ta inget för givet, herre min g vad det är synd om mig.

I morse dog en släkting. Allt har gått så fort och det känns som bara ett par dagar sen han kom cyklandes hem till oss, ringde, skrattade och hjälpte till. Nu finns han inte längre bland oss, bara inom oss, jag kan inte förstå det, varför han av alla? Jag kan inte ens uttrycka mig. Hur är det ens möjligt? Han fick gå alldeles för tidigt och hastigt. Vila i frid, gör verkligen det.

Jag hade, har, hade, har, kan inte välja för jag vet inte, en fantastiskt underbart fin själsfrände/bästa vän som kompletterade mig och kände mig utan och innan och nu när jag hör om glimtar av hennes liv och inser att jag inte hänger med, blir jag bara så jävla ledsen. Ingen har någonsin varit min vän som hon. Om du läser det här så ja, du vet vem du är, nu känner jag mig som fjortisbloggaren # 1 men det får bli så. Vi delade hela världen, nästan varenda åsikt och gester och skämt och glädje och sorg och förtroenden och hemligheter och undermedvetenhet. Det gick kanske för långt. Vi delade lite för mycket, blev lite för lika och passerade någon slags förbjuden gräns och sen dess blev det fel. För första gången blev något ett förbjudet ämne mellan oss. Det blev höst straxt därpå och sen dess har det mesta blivit sabbat.
Jag tänker alltid det måste jag berätta för henne, fast sen minns jag hur det ligger till och lägger ner mobilen igen. Jag har skrivit långa sms om fan vad håller vi på med, nu får vi skärpa oss, du är min bästa vän någonsin etcetcetc, men aldrig skickat dem för jag känt mig som en pretentiös idiot på sina bara knän. Jag saknar henne. Massvis. Jag önskar önskar önskar verkligen det kan bli detsamma igen. Du är min bästa vän någonsin.

Och det är liksom inte bara de där stora sakerna och förändringarna och hindrena i livet som inte får undervärderas.

Idag blev en vän skitarg för han hade missförstått min ironi. Jag tog för givet att han skulle förstå.

Här om veckan var min dator på ångestladdad reparation i Polen, kom lyckligtvis tillbaka med allt på hårddisken i behåll, men jag ska sätta mig så fort jag kan och säkerhetskopiera den.

Folk sticker och förändras och dyker upp och snackar och ljuger och blir för ärliga och flinar och blir kära och gråter och gnäller tills de ler igen, x 49867. Men det är inget jag ens tänker ta för givet i framtiden. Nu säger jag det utan någon som helst humor.

Gud, om du finns; fuck you.

Och så är det småsakerna, dramatiska och töntiga små saker som händer som gör det både skrattretande och lite mer spännande att leva. Lite roligare att pallra sig upp på morgonen och gå till skolan och se jaha, vad händer nu?
Kommer jag någonsin sluta förvånas?

Jag har fallit för stjärntrenden, precis som alla andra. Gamla bilder, ny redigering.

Jag vet ärligt talat inte vad det är med mig.
Lyssnar på peppmusik men får ångest för att jag inte är så glad som jag borde. Det känns bara som ett hån, skrattretande patetisk byter jag till något deppigt och känner mig som den stackars hjärtbrustna flickan i en film mitt i en scen som visar hur tiden går och går och årstiderna förändras utanför fönstret fast hon bara sitter där, självömkan och tandagnisslan.
Jag vill inte vara emotionella hardcore-bruden med hjärtat av på mitten så jag byter till idiotdunkadunkapsykdeliskraveelectro men får ångest för att jag inte är på fest och dansar sönder mig själv.
Jag blir obehagligt nostalgisk av vissa låtar, några påminner mig om personer och platser jag helst vill glömma, några fyller mig med saknad och just i natt gör inga låtar mig glad.
Jag har blivit så jävla bortskämd, inget gör mig glad. Jag går runt tung som bly inombords och egentligen vet jag varför men jag vägrar erkänna för mig själv. Jag låter honom inte sänka mig, jag låter ingenting sänka mig, så har det varit hela mitt liv, om jag själv får bestämma. Fast sitter ju exakt i detta nu och erkänner mig svag, ändå är jag inte det i mina egna ögon. Jag fattar ingenting.
Jag vill inte framstå som dummare än jag är så jag slutar klaga om detta nu.

Och saknaden. Saknaden av personer och tider och sommaren och motivation och inspiration, jag har cravings för allt jag inte har och jag vill hem till London.

Och ångern. Saker jag inte borde ångra men gör ändå, i brist på annat att tänka på, i brist på förströelse eller ork att göra annat.

Jag är trött på det här, när ska jag våga väcka allt det domnade igen, när ska jag våga känna efter igen?

När ska hela jag vakna upp och fatta att jag har slösat bort för mycket på honom?
Det är bara något slags undermedvetet som har vett nog att försöka snacka förnuft med hjärtat, men det säger bara ett fånigt dunkdunk och jag kan inte hjälpa det

och nu är det snart jul och hej och hå och ni lär tro jag är dum i huvudet. "En vanlig missuppfattning."