500 Days of Summer

Alla som känner mig vet att jag aldrig varit mycket för film. Jag har inte bara RLS i benen nu för tiden, hela själen är drabbad och ja; jag kan inte sitta still om jag bara ska göra en sak åt gången. Jag kan inte titta på tv eller film utan t.ex datorn i knäet. Tankarna snurrar och det finns så mycket annat jag vill göra, kan inte bara sitta ner och titta. Därför var det en sjukligt stor bedrift att sätta sig och ens se en film (på datorn med, utan att distraheras av internet och grejer!!!1) här om dagen. Nu har jag rena rama filmfestivalen här hemma, och det känns gir. 500 Days of Summer var skitfin. Faktiskt.

I övrigt lever jag livet. Umgås med de bästa människorna, äter fruktansvärt mycket pizza, går till och med på auktion och förlorar franslampor till snorungar som skriker "VI GER OSS INTE!" och sedan släpar sin nyförvärvade skatt i marken, klättrar upp på berg och ligger platt på rygg på parkeringar nattetid, musicerar, vandrar och bakar chokladbollar 01:45.

Som jag redan antagligen tjatat ut, åker jag till Barcelona om inte mer än 52 timmar och 18 minuter. Stannar för att andas ett dygn här i Tranås, innan vi beger oss för fyra dagar i Halmstad. Bezt!

Kärleken blir inte större än när man är tretton år och han är femton men snart ska fylla sexton och man delar en bänk där majsolen tränger in genom fönstret, han spelar på min gitarr och när han ger tillbaka den och måste gå är träet varmt av hans fingrar; jag, tretton år, sitter kvar och känner den och ler. Den blir inte större än den stunden när man för första gången får en perfekt närbild av hans ansikte, varenda litet födelsemärke, skråmor i tänder och irismönster.

Nej, jag tror faktiskt inte kärleken blir större än när man sitter på staketet vid ån en blåsig dag och väntar på honom, och när han dyker upp är det enda som syns av mig ett skratt bakom tuperat, svävande hår som står åt alla håll.

Kärleken blir fasen inte större än när han somnat i en stol, vaknar med ett ryck och börjar sträcka på sig; röd i sömndruckna ögon och iförd svarta kläder. Den blir inte större än när man är tretton år och bara går i sjuan och väntar på en mattelektion med famnen full av böcker, och i stickad tröja och rufsigt hår, med en twisterglass i handen kommer den finaste femtonåringen jag någonsin känt; och ingenting var större eller viktigare än att gå i hans fotspår i nysnön i November och gapskratta mig hes.

Den blir inte större än när vi är tillbaka på den där bänken, och det var kanske sista gången vi pratades vid, och han har skoskav på höger fot.

Eller när det har gått sex veckor sen man träffade varandra och en fortfarande trettonårig Alice står och gråter lutad över ett kravallstaket medan någon på en scen sjunger I could never make you stay och han står nästan axel mot axel men vill inte låtsas om det, säger ingenting, gör ingenting.
Senare skriver han att han har det bra och hoppas vi ses, och det spelar ingen roll om det kanske inte var helt sanningsenligt, för känslorna kan inte bli starkare än så.

Att skriva hans namn på rad efter rad i en dagbok, citera låtar man spelade för honom, oändliga jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, trots att jag kanske aldrig gjorde. Det spelar ingen roll om det inte var helt sanningsenligt, för kärleken, blir aldrig större än så.

Och kärleken finns än när man är sexton och arton-men-snart-nitton och möts på en dålig fest i en dunkel skog, kramas och säger om du inte kommer ihåg mig blir jag förbannad och jag glömmer aldrig, men den blir aldrig så stor som den var när jag var tretton.

Nu kommer sorgen, ilskan, vreden, maktlösheten, allt på en gång. Det kändes så overkligt, samtalet vi fick i lördagsmorse. Det känns fortfarande overkligt när jag tänker tillbaka på det. En dimma som hindrar mig från att se klarsynt på det som har hänt. Jag flyter fram genom världen, som tycks pågå som vanligt, medan min mikrodel av den står alldeles still. En dödsannons tryckt i svart på vitt väckte mig ur surrealiteten. En gravstensbeställning och ett kort med texten Varmt deltagande.

Så hastigt, utan förberedelse. Nu jävlar kommer tårarna. Min moster är borta.

Det är svårt att veta vad man ska säga om en så pass speciell person som hon var, både på gott och på ont. Särskilt svårt är det när man skriver det på internet och försöker att inte skriva för mycket. Nu kan hon inte längre plågas, hennes oroliga själ har äntligen fått ro, men till ett så fruktansvärt dyrt pris, så mycket ouppklarat och så många frågor som lämnas kvar.

Det har ännu inte riktigt sjunkit in. Jag vet inte när det kommer ske.

(Kanske är inte denna klockren; men jag kom att tänka på den här dikten ur boken Inte Som Andra Döttrar.)

Don't misunderstand me!
What I do has a purpose
A meaning you may not see
I know what I am doing
Please don't judge me from where you stand

My life is my own
My decisions are in my hands
Don't try to make your dreams
A part of mine
For I have my own

Don't misunderstand me!
Be happy in your thoughts
Your recollections of our happiest hours
Will be enough to help you forget
The bad times - the hard times
The sadness you feel today

Vila i frid Kelly ♥
1967 - 2010