Luke Pritchard. Den enda rätta. Fast det vet ni ju redan.

Mitt enda smeknamn är Alz. Även Lissie får jag höra ibland, detta på grund av min hotmailadress som skapades när jag var ynka 10 år gammal... hahah jesu. Jag och mina kära vänner har ett flertal gånger filosoferat kring uppkomsten av namnet Alz, utan framgång. Jag misstänker dock att det uppstod som en kontring/parodi på namnet jag tilldelade JULZ! Eller?

Ibland får jag heta 94:an. Tycker det låter ytterst näsvist.

Här hemma har vi alla gemensamma smeknamn som jag inte bör gå in på, ni skulle helt enkelt inte tro att vi var sanna.

Nej men, Alice är ju ett namn som inte föder smeknamn direkt.

hehe m alz e jah :p xD

Jag hoppar även över "day 14 - a picture of you and your family" eftersom de helt enkelt inte vill synas på internet! Här har ni dock den mytomspunna medelvägen (jag menar att vi har kommit halvvägs nu) - de tio första låtarna som spelas via blanda på min ipod!

Dålig på vardag - Markus Krunegård
Let it be - Beatles
Sassafras roots - Green Day
Don't be shy - The Libertines
Tiger by my side - Empire of the Sun
Mitt gullbergs kaj paradis - Håkan Hellström
Delicate - Damien Rice
Fluorescent Adolescent - Arctic Monkeys
The death of me - City & Colour
Changes - David Bowie

Jag har i och för sig bara skumläst. I och för sig inte läst färdigt. Men den är onekligen rätt fin ändå.

Skulle jag vara seriös och inte för arg för att bli sentimental hade jag nog bara skrivit såhär; säg som det är nästa gång.

Men nu har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, och då är det verkligen inte time att vara känslosam. Alla har rätt till sin egen åsikt; men jag är så sjukt glad och stolt över mina invandrarkompisar och mina bögkompisar, och tänker fortsätta vara det, så högre makter; låt ett mirakel ske eller något. Släpp för helvete inte in SD i riksdagen. Manar inte till bråk, manar bara till lite vidsynthet.

(Inte nog med att deras politik, inte bara i invandrarfrågor, är skrämmande och fientlig, Sverigedemokraterna är också det parti som sjunger *shalalala*, häller champagne på varandra, vinkar fånigt till kamerorna och spelar eurodisco i väntan på sin partiledares ankomst.)

Tack, Lars Ohly, för att du vägrade bli sminkad samtidigt som Jimmie Åkesson.

FY SKÄMS SVERIGE!

Happ. Där sprack mitt uppdateravarjedag-löfte. Inte för att det spelar så stor roll egentligen. Är man busy så är man! Här kommer dag elva, lite i efterskott.



Barren, Gurtan och... Alice?

Det varierar ju något kopiöst. Jag självmedicinerar ofta med musik också; är jag ledsen vill jag inte sörja, utan lyssnar på något glatt. Ska ändå försöka mig på det här, ja0!

Happy; Death On The Stairs - The Libertines

Sad; Re:Stacks - Bon Iver

Bored; Heaven Knows I'm Miserable Now - The Smiths

Hyped; Electric Feel - MGMT

Mad; I Never Told You What I Do For A Living - My Chemical Romance

Lite skev är jag kanske. Men när allt kommer omkring satt jag ju faktiskt och gömde mig på en toalett i tjugofem minuter idag. HAHAHAHAHA.

Venedig var jag i en gång i urminnes tider.

                                                                                                                             src; fashiontoast.

Hösten 2008 började talet 11 dyka upp i alla de möjliga situationer i mitt vardagsliv. På kvitton, registreringsnummer, sittplatser, men främst klockor. I takt med att det började kännas riktigt skumt, började jag kunna känna på mig när klockan var 11:11. På helgerna vaknade jag alltid 11:11. När jag hörde Konstantine med Something Corporate insåg jag att en textrad var I always catch the clock, it's 11:11 and now you want to talk; it's not hard to dream. Så jag googlade, googlade, googlade.

Jag är verkligen inte jätteinsatt, men förstår grundprincipen i vad andra människor som sett "11:11-fenomenet" påstår. 11:11 sägs vara ett wake up call för att påminna om vem man verkligen är, vem man vill bli eller vem man håller på att utvecklas till. Det sägs vara himlakrafter eller änglar som styr detta, väljer ut en person de kan få lönsam nytta av. Många gör önskningar vid 11:11, eller ser det som ett tecken från skyddsänglar att de finns med en.

Jag vill passa på att understryka att jag är den minst andlige eller troende personen man kan stöta på, och tror mest att det är slumpartat och inbillningar. Jag tvivlar på att någon ängel skulle ha nytta av mig, eller ens bry sig om att kontakta mig när jag i princip skulle slänga igen dörren i fejset på den.

Dock måste jag erkänna att jag blir glad när jag ser 11:11. Det händer inte lika ofta längre, men jag tycker det är en fin symbol som människor anknyter så många olika drömmar och förhoppningar till. Ibland makear man en flyktig wish kanske. Bara för att man kan.

Så, 11:11 för mig, i en kort och dålig sammanfattning; att ge efter för sina drömmar, men aldrig glömma vem man är. Utan en enda ängel eller himmelsk kraft.

1. Jag är överrörlig i armbågarna.
2. Jag hoppade över första klass.
3. Jag var hästtjej i fem år, uhuhu!
4. Jag är vegetarian.
5. Jag var med i tv-programmet "Ljushuvudet" och slutade som fyra. För den sjuka ansträngningen fick jag... ett sällskapsspel. Hör och häpna.
6. Jag är beroende av koffein och kräver minst en liter pepsi max om dagen.
7. Jag hatar fötter, innerligt.
8. Jag lagrar otroligt mycket onödig information. Alltifrån mellannamn till könummer.
9. När jag var liten hade jag öroninflammation i två år.
10. Jag har varit både emo och wannabejapan, gött snack. Det senare innebar cirka sju strumpor åt gången, tyllkjolar, överdoser i plastarmband och pärlhalsband, hårspännen i formationer i en annars ganska råttfärgad och flottig lugg, bl a.
11. Mitt största i-landsproblem/det tråkigaste jag vet är att byta påslakan och att sova.
12. En gång hade jag sju marsvin samtidigt.
13. Jag avskyr när någon ska berätta något men avbryter sig, eller när någon påbörjar en mening men glömmer resten. Fruktansvärt. Så ångestfyllt att det aldrig någonsin kommer bli sagt. Blir vansinnig, faktiskt.
14. Jag har ingen som helst sympati för uttrycket "någon måtta får det väl vara".
15. Jag lyckas alltid komma på typ tio smeknamn var för personer, platser, händelser osv.
(16, wehey bonus eller?). Jag pratar i sömnen. Detaljerat. Jag kan svara långt och utförligt när jag egentligen fortfarande sover på morgonen, så att jag verkar vaken och på väg att gå upp, även tro att jag sitter och äter frukost, vilket orsakar en hel del förseningar. Det är fint.

Och speciellt intressant var det väl inte, men det får duga.

Lycklig, vet jag inte om jag ska våga kalla det, och jag har ingen aning om vad som orsakar det. Det är inte att jag lyssnar på Beatles medan jag städar ut trasiga strumpbyxor och gamla manualer på språk jag inte ens kan, att det står ett minirivjärn (tystnad) på fönsterblecket, att jag äntligen gjort slag i saken och köpt ett vitt nagellack att måla nagelkanterna med, att jag har fått en retroklocka med datumflikar, att jag till slut hittade min försvunna plånbok, att jag har köpt nya manchesterbyxor och en E.T-inspirerad tubhaldsuk, att jag åt fyra Delicatobollar på en artificiell strand i Linköping med Sigurt idag, att filmen om Coco Chanel var så dålig att man till större delen kunde göra narr av den, och jag har inte blivit kär eller skaffat pojkvän eller fått en gudomlig uppenbarelse eller vunnit tio miljoner på lotto eller slagit i skallen (men däremot knät när jag föll hyfsat handlöst i trappan på jakt efter plånboksjäveln) eller så, men jag är bara så jävla glad. Och det är fint.

internt.