väldigt HQ. ingen zoom. pure lycka.

Igår (okej tekniskt sett iförrgår) var jag på Green Day, och det låter så surrealistiskt att bara säga sådär. Men det var jag faktiskt. Och jesu, det var så mycket bättre än i Stockholm i höstas. Visserligen var jag mycket längre fram nu (andra raden!!!!!11), mer kontakt med bandet, dessutom lyckas man ju fånga det beryktade toapappret som skjuts ut... men det stals ur mina bara händer. Sorgligt men sant.
Och låtlistan, helt fantastiskt bra.
Tre helt otroliga timmar.

Köade och väntade i 10 timmar. Blev nedfryst respektive stekt. Orolig och förväntansfull, men allt blev så perfekt till slut. Träffade roligt folk. Och så grät jag. Jag grät faktiskt som ett jävla Johan Palm-fan. Det var oväntat, men helt okontrollerbart.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om hela min Green Day-historia, om vad de har gjort för mig och känslan i mig när jag hör dem, hur mycket jag beundrar dem, hur de inspirerar och motiverar mig, hur allt började och att det aldrig kommer sluta, vad de gjort för mig, vad de hjälpt mig att inse; de är mina hjältar. Dessa tre betyder hela världen för mig. Det låter dumt men det är sant. Det har gått fem år men jag är lika nykär.

Tack min kära kära vän Barren för att du följde med, även tack för att du höll min väska...