Det som hänt i Norge gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag som sällan rörs till tårar har gråtit likt en smärre vattenkran medan jag läst, sett och lyssnat till de dåliga nyheterna. De senaste dagarna har jag gått i affärer och tittat på löjliga jävla kläder, suttit på fik och ätit onödiga kardemummabullar, beställt mina töntiga mozzarellasticks och sett andra människor göra precis likadant. Det känns fånigt att ha en vardag, att vara på semester, i det kaos som råder. Med risk att framstå som ännu larvigare; min kropp har vandrat runt i Stockholm, men tankarna fanns alltid i Norge.

Jag saknar egentligen personliga kopplingar till vårt grannland i väst - tankarna går till den norska tjejen vi träffade på P&L förra året, de norska killarna bredvid mig på The Kooks i juni, på min norska mailkompis från tolvårsåldern - och aldrig har jag känt större värme inför det norska fotbollslag som snyltade upp de närmste 20 platserna framför mig i kön till Liseberg 2007. Jag hoppas att de alla är oskadda. Jag hoppas att de klarat sig utan förluster.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora en nära vän, en syster eller bror, en högt älskad, på ett så meningslöst och oprovocerat vis.

Jag hoppas innerligt att dessa oskyldiga liv inte ska ha fått dö förgäves; jag hoppas att sjuka människor såsom Behring Breivik ska kunna upptäckas innan de skrider till verket, att vapenlagar skärps och att den internationella antivåldsrörelsen växer sig ännu starkare. Vi måste kämpa för det de trodde på, oavsett vår härkomst och vår exakta partitillhörighet.

Och äckligt verkligt blir det hela med foton och namn på de omkomna, deras facebookprofiler med vänner, intressen, kommentarer och statusuppdateringar. Men jag fattar inte. Fattar ändå inte hur det här kunde hända. På ett ungdomsläger i vårt grannland, år 2011.

Solidaritet och tolerans. Våra hjärtan slår i samma takt; tider som dessa bevisar verkligen det.

Någonstans har jag funnit ett nytt perspektiv på livet, och det var nog inte bland medelpunktsvinklar och konjugatregeln, och det är inte heller någon form av buddhistisk nirvana, drogpåverkan, nära-döden-upplevelse eller postkatastrofal upplysning.

På en Pepsitorsdag som denna begav sig Tove och jag till Ica för att införskaffa livets cure-all-problems dryck och slå oss ned på torget. En ganska sliten man med vildvuxet skägg och två tänder gick fram till oss och sa "får jag bara störa två sekunder?" Och jag skäms för hur försenat och tveksamt mitt svar var när jag sa "... ja?" För vad han ville säga var varken har ni en cigarett att bjuda på? eller skulle jag kunna få ett par mynt?, utan bara "jag såg när jag kom gåendes här bakom, att ni har väldigt långt och vackert hår båda två, det var bara det jag skulle säga." I takt med att vi tackade så hjärtligt, förbannade jag mig själv för att vara så jävla fördomsfull. För att tänka precis som man sägs åt att tänka.

I ett nattsamtal med min bror om att inte våga, att verkligen bestämma sig en enda gång, om att växa upp och se tillbaks och självdistans och världens påstådda undergång till helgen, whinade jag om saker jag vill men inte törs, och han frågade vad jag skulle göra om jag kidnappades till Mars om en månad.
"Vadå, får jag komma hem från Mars sen?"
"Nej, jag menade egentligen att du skulle dö, men det var väl lite väl hårda ord."
"Jaha. Nej, jag vet inte. Jag skulle göra någonting wac. Och ge mina ägodelar till något välgörande ändamål."
"Om du bara hade en vecka kvar att leva då?"
"Då skulle jag göra någonting aswac! [fånig beskrivning av allt wild and crazy jag skulle hitta på, med larviga ljudeffekter]"
"Om du skulle göra någonting annorlunda, har du prioriterat fel hela livet."

Och vem kan egentligen utesluta att en marsian strålar upp mig med sin farkost för att utföra genetiska experiment?! Vem kan säkerställa att Amnesty International kommer till min undsättning?! Vem ska orka genomföra min frigivningskampanj?!

Så nu ska jag vara så jävla wac. Starting now.

Jag ska göra mig fri från de begränsningar, som jag inte satt själv, utan som jag antagit av moraliska skäl. Jag vill inte rygga undan när en man som troligtvis var den mest uppriktiga och godhjärtade mannen på hela Storgatan dyker upp, bara för att han var på väg mot Systemet i en sliten skinnjacka. Jag vill inte sätta klockan för att ge mig ut och springa en terrängbana i ösregnet, för en bokstav på ett papper. Jag vill inte flacka med blicken och tänka äsch skitsamma, för att sedan sitta och resonera med mig själv i tystnad och känna mig tomhänt och dum. Jag är färdig med det där. Färdig med att försöka glädja och skydda en äldre Alice, och glömma vad jag faktiskt önskar i nuet. Nu kör jag all in. (Kors, vilken tur att engelska har så bra uttryck när svenskan saknar lämpliga!)

Det handlar om att komma underfund med vad som egentligen är viktigt, och att förverkliga det. Att förstå varför slitna uttryck såsom "carpe diem" och "lev varje dag som om den vore din sista" faktiskt blivit just klyschor. Lever man inte för något, dör man för inget.

Det kommer säkerligen en dag då jag tvivlar igen, men den känns uppriktigt sagt så jävla avlägsen. Nu ska jag gå och göra något jag verkligen vill göra, nämligen käka ett päron. God afton!

Skulle jag vara seriös och inte för arg för att bli sentimental hade jag nog bara skrivit såhär; säg som det är nästa gång.

Men nu har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, och då är det verkligen inte time att vara känslosam. Alla har rätt till sin egen åsikt; men jag är så sjukt glad och stolt över mina invandrarkompisar och mina bögkompisar, och tänker fortsätta vara det, så högre makter; låt ett mirakel ske eller något. Släpp för helvete inte in SD i riksdagen. Manar inte till bråk, manar bara till lite vidsynthet.

(Inte nog med att deras politik, inte bara i invandrarfrågor, är skrämmande och fientlig, Sverigedemokraterna är också det parti som sjunger *shalalala*, häller champagne på varandra, vinkar fånigt till kamerorna och spelar eurodisco i väntan på sin partiledares ankomst.)

Tack, Lars Ohly, för att du vägrade bli sminkad samtidigt som Jimmie Åkesson.

FY SKÄMS SVERIGE!

Kärleken blir inte större än när man är tretton år och han är femton men snart ska fylla sexton och man delar en bänk där majsolen tränger in genom fönstret, han spelar på min gitarr och när han ger tillbaka den och måste gå är träet varmt av hans fingrar; jag, tretton år, sitter kvar och känner den och ler. Den blir inte större än den stunden när man för första gången får en perfekt närbild av hans ansikte, varenda litet födelsemärke, skråmor i tänder och irismönster.

Nej, jag tror faktiskt inte kärleken blir större än när man sitter på staketet vid ån en blåsig dag och väntar på honom, och när han dyker upp är det enda som syns av mig ett skratt bakom tuperat, svävande hår som står åt alla håll.

Kärleken blir fasen inte större än när han somnat i en stol, vaknar med ett ryck och börjar sträcka på sig; röd i sömndruckna ögon och iförd svarta kläder. Den blir inte större än när man är tretton år och bara går i sjuan och väntar på en mattelektion med famnen full av böcker, och i stickad tröja och rufsigt hår, med en twisterglass i handen kommer den finaste femtonåringen jag någonsin känt; och ingenting var större eller viktigare än att gå i hans fotspår i nysnön i November och gapskratta mig hes.

Den blir inte större än när vi är tillbaka på den där bänken, och det var kanske sista gången vi pratades vid, och han har skoskav på höger fot.

Eller när det har gått sex veckor sen man träffade varandra och en fortfarande trettonårig Alice står och gråter lutad över ett kravallstaket medan någon på en scen sjunger I could never make you stay och han står nästan axel mot axel men vill inte låtsas om det, säger ingenting, gör ingenting.
Senare skriver han att han har det bra och hoppas vi ses, och det spelar ingen roll om det kanske inte var helt sanningsenligt, för känslorna kan inte bli starkare än så.

Att skriva hans namn på rad efter rad i en dagbok, citera låtar man spelade för honom, oändliga jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, trots att jag kanske aldrig gjorde. Det spelar ingen roll om det inte var helt sanningsenligt, för kärleken, blir aldrig större än så.

Och kärleken finns än när man är sexton och arton-men-snart-nitton och möts på en dålig fest i en dunkel skog, kramas och säger om du inte kommer ihåg mig blir jag förbannad och jag glömmer aldrig, men den blir aldrig så stor som den var när jag var tretton.

Nu kommer sorgen, ilskan, vreden, maktlösheten, allt på en gång. Det kändes så overkligt, samtalet vi fick i lördagsmorse. Det känns fortfarande overkligt när jag tänker tillbaka på det. En dimma som hindrar mig från att se klarsynt på det som har hänt. Jag flyter fram genom världen, som tycks pågå som vanligt, medan min mikrodel av den står alldeles still. En dödsannons tryckt i svart på vitt väckte mig ur surrealiteten. En gravstensbeställning och ett kort med texten Varmt deltagande.

Så hastigt, utan förberedelse. Nu jävlar kommer tårarna. Min moster är borta.

Det är svårt att veta vad man ska säga om en så pass speciell person som hon var, både på gott och på ont. Särskilt svårt är det när man skriver det på internet och försöker att inte skriva för mycket. Nu kan hon inte längre plågas, hennes oroliga själ har äntligen fått ro, men till ett så fruktansvärt dyrt pris, så mycket ouppklarat och så många frågor som lämnas kvar.

Det har ännu inte riktigt sjunkit in. Jag vet inte när det kommer ske.

(Kanske är inte denna klockren; men jag kom att tänka på den här dikten ur boken Inte Som Andra Döttrar.)

Don't misunderstand me!
What I do has a purpose
A meaning you may not see
I know what I am doing
Please don't judge me from where you stand

My life is my own
My decisions are in my hands
Don't try to make your dreams
A part of mine
For I have my own

Don't misunderstand me!
Be happy in your thoughts
Your recollections of our happiest hours
Will be enough to help you forget
The bad times - the hard times
The sadness you feel today

Vila i frid Kelly ♥
1967 - 2010

Jag skriver milslånga inlägg men publicerar dem aldrig, känns så fel att bara häva ur sig allt som kryper sig på inombords. Sitter här och knapprar och går alltid för långt, men jag vill ju inte berätta bara halva sanningen.

Nu fick ni lite mer av hälften. Hela sanningen kanske.

Jag vill bjuda på lagom av mig själv, om vi säger så.

Jag kommer aldrig ge hela hjärtat åt någon igen, inte ens som vän. Jag har fått erfara, ett antal gånger på senaste tiden, att när någon vet allt om en, får de också det yttersta vapnet till att såra en. Det kanske låter som en självklarhet, egentligen, men jag har låtit människor alldeles för nära inpå mitt liv, alldeles för många gånger. Trasiga människor som behövt mig, jag har ställt upp gång på gång, känt mig tvingad men tänkt att jag kanske kan göra dem glada genom en liten tjänst. Små tjänster blir flera, de blir större, mer betydelsefulla, de väger tyngre; och jag vill inte svika då. Jag vill inte vara den som drar mig ur, fegar ur, backar undan, ja - sviker. Till slut tar trasigheten i de här människorna över, fimpar mig lika enkelt som en cigarett, hata Alice, för hon visade sig kanske ha ett eget liv ändå. En egen vilja, en envishet, hon kanske inte alltid höll med. Hon kanske ville vara Alice, och inte Alice + 1.

Jag vet inte hur många gånger det har hänt. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit utnyttjad. Jag vet inte varför jag aldrig lär mig.

Jag är en förlåtande person. Jag har, tror jag, lärt mig se skillnad på trasiga/idioter och trasiga/fina, och jag är villig att stå ut, så länge jag kan få någonting tillbaka. Men där det inte finns något för mig, vill jag aldrig sätta foten igen.

Jag vågar inte ge mig hän igen. Jag vågar inte vända ut och in på själen för någon igen. Jag har fått mycket svårare att lita på folk, och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag längtar hem.

Första kvällen när vi kommit tillbaka till hotellet igen låg jag vid precis den där gardinen på ett ganska fult blommigt överkast, utmattad, fortfarande med festival i kroppen och outvilad, efter att ha gått runt hela city, lycklig, med äntligen-känslan, så gick ett par random engelsmän förbi utanför. Fönstret var öppet och luften var fortfarande ljummen och de sa något, jag minns uselt nog inte vad, det var något vardagligt. Då bara slog det mig; jag är i London igen, jag är fan här. Och jag ville aldrig åka hem.

Tredje dagen var vi en stund i St. James's Park. Jag låg på rygg i gräset i skuggan, trettio grader om inte mer än så. Äntligen-känslan igen, den där man inte kan definiera eller beskriva. Allt jag hörde var brittiska, how do you do? och excuse me, ma'am och hjärtat smälte en aning, allt luktade London och allt kändes rätt, allt kändes hemma, allt kändes bra. Som att om jag bara legat kvar där, forevah and evah, så hade jag aldrig mer haft ett enda problem.

Det händer ibland när jag minst anar det, på väg hem från skolan, på ett tåg eller mitt i en låt, att det känns som London. Det ser ut som, eller luktar som, smakar som, låters som eller bara känns som London. Det låter töntigt, jag vet.
Men det är då jag blir som mest motiverad. Jag ska härifrån så fort jag kan, jag ska dit jag ska vara.

London är inte bara staden. Det är så mycket jag förknippar med det. Det är mitt hopp, min inspiration, det är vad jag ser som min framtid. Det är allt jag någonsin velat ha, action och frihet och lugn och kontraster och möjligheter och musiken och konsten och modet och revolutionen och... det är mitt London. Där finns allt jag någonsin velat ha och jag blir löjligt nostalgisk men jag kan inte vänta, jag vill dit nu, jag vill känna just den där känslan som jag bara känner vagt någon kort sekund då och då, jag har glömt hur den känns, jag vet bara av vad jag tänkte om den då hur den var.

London står kvar, Alice, sa mamma när jag whinade men jag vill leva nu, inte massa sen. Jag vill leva nu och jag vill hem.

Om en månad ska jag åka och glo på mannen igen. Förra gången var det genom en glasruta i ett ösregn.

Förövrigt vet jag inte riktigt vad som händer. 2010 börjar konstigt. Jag sitter mest och kollar på.
för att jag inte fattade att jag aldrig kommer att förstå någonting, livet bara blir.

Jag kommer på nya nyårslöften hela tiden. Sluta skriva lal. Bädda sängen varje morgon. Gå ner i vikt. Färga utväxten oftare. Kämpa hårdare. Alltid orka. Få saker gjorda. Aldrig skolka från idrotten. Glömma bort. Alltid återuppstå och bli en bättre version av mig själv.

Men jag kommer alltid rymma, för det är det enklaste. Det jag egentligen borde göra är sluta tro att jag kan bli någon annan, någon ordentligare och duktigare. Jag vill bara vara strukturerad men motiverad. Hur fan blir man det? Kan jag ens bli det? Jag hatar ju scheman. Varför fortsätter jag tro att jag kan hålla mig till något strikt? Det händer inte och det kommer aldrig hända.

Självacceptans, idiot.

Men nej, för då känner jag mig så jävla lat som bara ger upp och tänker men jag är sån, jag städar imorgon eller men jag är sån, jag sitter uppe nu och sover efter skolan.

Något annat intressant är ju varför jag låter som the whinz0r när jag oftast är glad. Ångesten ligger bara så jävla nära till hands hela tiden. Ett klockrent ord eller en låt eller mitt-i-natten-sentimentalitet, sen känns allt förjävligt igen. Sen ligger jag i sängen i 16 timmar och tänker på mitt arma krossade hjärta och rykten och svikare och trauman och allt som hör till.

Alldeles nyss var jag hyfsat nöjd. Sen började jag skriva. Då blev allt dåligt.

[ ] Sluta whina i bloggen

Aaahråå, då låter vi det stå tills jag kryssar i det. Det ser vi fram emot. Godnatt? Jag är inte trött.

Jag är avundsjuk och det kommer jag alltid att vara. Jag kommer alltid vilja tillhöra det jag inte passar in i. Jag kommer alltid vilja ta del av saker jag inte har något att göra med. Jag kommer alltid försöka finna något där det inte finns något för mig.

Jag vet inte vad det är. Det sitter i hela tiden och går aldrig över. Jag kanske glömmer för en stund när jag distraheras, men så fort det blir tyst eller så fort det blir stilla eller så fort det blir en rastlös minut, hjärtat slår i ojämn takt och bröstet värker och egentligen, egentligen vet jag varför men jag vill inte veta av det, jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte låta något eller någon eller någon relation till någon sänka mig.
Jag visste från första början att han skulle dra ner mig såhär.

Det framkallar illamående för allt. Ångest när jag läser utbytesstundenters bloggar som av hemlängtan, fast jag sitter i  hemma min egen soffa. Ångest när TV6 visar Sagan om Konungens Återkomst och jättespindeln kladdar ner Frodo och binder fast honom. Zappar och kommer på mig själv med att titta på hästhoppning. Sörjer mitt arma liv och zappar igen, en utter plaskar runt i 45 minus och letar efter familjen men blir infryst i isen på vattnet, tänker fan vilken dålig värld. Ångest för att missa första dagen på mellandagsrean imorgon och "allt kommer vara köpt".

Lillasyster spelar Norrköping med Laakso om och om igen och Tanja killed herself, Benny had an overdose, Niklas Karlsson got a new nose trycks in i mitt huvud och tjatar sönder mig fast den är så bra.

Plockar kluvna hårstrån som jag alltid gör när jag är stressad eller uttråkad eller bara disträ.

Det var visst julafton igår.
Jag är jättenöjd men vill inte att det ska vara slut. Jag har världens bästa mamma, världens bästa pappa, världens bästa bror och världens bästa syster. Fick skor, trippeltång, jeansskjorta + annan skjorta, biljett till Markus Krunegård, tights och strumpor, godis, tidningar, en bok, ramar, dvdskivor, film, t-shirt, pengar, och annat som jag har glömt just nu.
Somnade i plötsligt migränanfall mitt i Kalle Anka när jag sa äh, Robin Hood är ju det sämsta och tänkte blunda en stund.

Det var visst juldagen idag. Spenderades hos kusinerna och i ett krig på en soffa.

Imorgon är det visst annandag jul. Snart är det tydligen nyår.
När jag tänker så långt sticker det lite extra i den där nya kroppsdelen som växt fram inom mig; ångestknölen eller vad jag ska kalla den? För jag vet vem jag kommer träffa. Och det innebär 2010. Fan vad fult att skriva t.ex 25/7 - 10. Blir det tiotalet igen? Ska vi se tillbaka på nollnoll-talet eller tvåtusentalet eller vad det nu kommer att kallas, och skratta åt våra fula kläder?
Jag vill inte bli gammal.

Varje nyårsafton lyssnar jag på 16 med Green Day. Jag var 11 när jag fick för mig att börja göra det, och då var det så himla långt till 16. Jag vet att det egentligen inte är mycket till ålder, men snart är jag där och det känns bitterljuvt. Vet att jag fortfarande är liten och fortfarande måste skyddas från ondska och våldtäktsmän och alkohol men att det har gått så ruskigt fort sen jag tyckte 16 var miltals bort skrämmer livet ur mig.

Fast ikväll hade jag gärna varit 18 och gett mig ut på Statt.
Och så har jag insett att jag inte kommer bli insläppt på julstudentmiddagen i trean, för att jag är ett år yngre.

Slutar jag inte whina nu så kommer jag aldrig lyckas. Ska avsluta dagen med choklad och pepsi. Natt.

nyårslöften; ta tag i gitarrspelandet, gå ner i vikt, ta tag i bloggen kanske?, sluta whina, sluta överdriva.

bilden är bara lite random från en kväll som var fin.

Först sa jag det bara skämtsamt; ta inget för givet, herre min g vad det är synd om mig.

I morse dog en släkting. Allt har gått så fort och det känns som bara ett par dagar sen han kom cyklandes hem till oss, ringde, skrattade och hjälpte till. Nu finns han inte längre bland oss, bara inom oss, jag kan inte förstå det, varför han av alla? Jag kan inte ens uttrycka mig. Hur är det ens möjligt? Han fick gå alldeles för tidigt och hastigt. Vila i frid, gör verkligen det.

Jag hade, har, hade, har, kan inte välja för jag vet inte, en fantastiskt underbart fin själsfrände/bästa vän som kompletterade mig och kände mig utan och innan och nu när jag hör om glimtar av hennes liv och inser att jag inte hänger med, blir jag bara så jävla ledsen. Ingen har någonsin varit min vän som hon. Om du läser det här så ja, du vet vem du är, nu känner jag mig som fjortisbloggaren # 1 men det får bli så. Vi delade hela världen, nästan varenda åsikt och gester och skämt och glädje och sorg och förtroenden och hemligheter och undermedvetenhet. Det gick kanske för långt. Vi delade lite för mycket, blev lite för lika och passerade någon slags förbjuden gräns och sen dess blev det fel. För första gången blev något ett förbjudet ämne mellan oss. Det blev höst straxt därpå och sen dess har det mesta blivit sabbat.
Jag tänker alltid det måste jag berätta för henne, fast sen minns jag hur det ligger till och lägger ner mobilen igen. Jag har skrivit långa sms om fan vad håller vi på med, nu får vi skärpa oss, du är min bästa vän någonsin etcetcetc, men aldrig skickat dem för jag känt mig som en pretentiös idiot på sina bara knän. Jag saknar henne. Massvis. Jag önskar önskar önskar verkligen det kan bli detsamma igen. Du är min bästa vän någonsin.

Och det är liksom inte bara de där stora sakerna och förändringarna och hindrena i livet som inte får undervärderas.

Idag blev en vän skitarg för han hade missförstått min ironi. Jag tog för givet att han skulle förstå.

Här om veckan var min dator på ångestladdad reparation i Polen, kom lyckligtvis tillbaka med allt på hårddisken i behåll, men jag ska sätta mig så fort jag kan och säkerhetskopiera den.

Folk sticker och förändras och dyker upp och snackar och ljuger och blir för ärliga och flinar och blir kära och gråter och gnäller tills de ler igen, x 49867. Men det är inget jag ens tänker ta för givet i framtiden. Nu säger jag det utan någon som helst humor.

Gud, om du finns; fuck you.

Och så är det småsakerna, dramatiska och töntiga små saker som händer som gör det både skrattretande och lite mer spännande att leva. Lite roligare att pallra sig upp på morgonen och gå till skolan och se jaha, vad händer nu?
Kommer jag någonsin sluta förvånas?

Jag har fallit för stjärntrenden, precis som alla andra. Gamla bilder, ny redigering.

Jag vet ärligt talat inte vad det är med mig.
Lyssnar på peppmusik men får ångest för att jag inte är så glad som jag borde. Det känns bara som ett hån, skrattretande patetisk byter jag till något deppigt och känner mig som den stackars hjärtbrustna flickan i en film mitt i en scen som visar hur tiden går och går och årstiderna förändras utanför fönstret fast hon bara sitter där, självömkan och tandagnisslan.
Jag vill inte vara emotionella hardcore-bruden med hjärtat av på mitten så jag byter till idiotdunkadunkapsykdeliskraveelectro men får ångest för att jag inte är på fest och dansar sönder mig själv.
Jag blir obehagligt nostalgisk av vissa låtar, några påminner mig om personer och platser jag helst vill glömma, några fyller mig med saknad och just i natt gör inga låtar mig glad.
Jag har blivit så jävla bortskämd, inget gör mig glad. Jag går runt tung som bly inombords och egentligen vet jag varför men jag vägrar erkänna för mig själv. Jag låter honom inte sänka mig, jag låter ingenting sänka mig, så har det varit hela mitt liv, om jag själv får bestämma. Fast sitter ju exakt i detta nu och erkänner mig svag, ändå är jag inte det i mina egna ögon. Jag fattar ingenting.
Jag vill inte framstå som dummare än jag är så jag slutar klaga om detta nu.

Och saknaden. Saknaden av personer och tider och sommaren och motivation och inspiration, jag har cravings för allt jag inte har och jag vill hem till London.

Och ångern. Saker jag inte borde ångra men gör ändå, i brist på annat att tänka på, i brist på förströelse eller ork att göra annat.

Jag är trött på det här, när ska jag våga väcka allt det domnade igen, när ska jag våga känna efter igen?

När ska hela jag vakna upp och fatta att jag har slösat bort för mycket på honom?
Det är bara något slags undermedvetet som har vett nog att försöka snacka förnuft med hjärtat, men det säger bara ett fånigt dunkdunk och jag kan inte hjälpa det

och nu är det snart jul och hej och hå och ni lär tro jag är dum i huvudet. "En vanlig missuppfattning."

Igår skrev jag bara ett litet inlägg med en liten tanke och plötsligt fick jag fler kommentarer än någonsin förr.
Många fina, tackar!, men ännu fler som var mer "BESÖK MIN BLOGG! BESÖK MIN BLOGG!" och de godkände jag inte.
Undrar bara om någon av er som skrev igår ser det här; hur kom detta sig?
Hur hittade ni min blogg?
(Haha, jag låter så pretentiös och dryg och misstänksam och allt på en gång, men jag blir... nyfiken! 8D)

Blev glad men himla förvånad.
Så hur ligger det till? eheh.