Jag fick Pete Dohertys "samlade skrifter" i julklapp, Books of Albion heter dem, och de är så himla fina. Det är ingen självbiografi, utan hans dagböcker, foton, dikter, skisser och anteckningar, från 1999 och framåt. Där möter man en 19-åring som serverar popcorn på Prince Albert's Cinema, spelar i band och skriver poesi. Han skriver om sin spontana liftresa till Düsseldorf, nätter i Camden, vackra Francesca, att-göra-listor, och sina drömmar. Förstås. Och han uppfyllde dem, men till ett väldigt högt pris. Att följa hans väg till att bli den kontroversiella person han är idag, se den darriga handstilen och blodfläckarna på pergamenten, se historierna om händelser i hamnar och kloka analyser bytas ut mot få över huvud taget sammanhängande historier, är... bortom ord, egentligen. Ja, ni får kalla mig löjlig. Gripande är boken i vilket fall. Jag tänkte visa lite ur den. I kronologisk ordning.

























Och ja. Han må vara heroinist och mycket annat därtill. Han må ha gjort stora misstag. Folk må vara haters och påstå att han är äcklig och konstig. Men jag skattar mig själv lycklig som sett förbi löpsedlarna. Bakom dem finns en konstnär, i så många aspekter. Jag är imponerad av hans mod, för det krävs mycket sådant för att ens gå ur sängen på morgonen, och gå och lägga sig på kvällen, när en hel värld dömer hans varje steg. Jag beundrar Pete Doherty. Kommer alltid göra det.