Jag minns knappt första gången jag såg honom. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte riktigt minnas vad han svarade på min inövade hälsning (hejalicemusiktvåan) eller hur hans hand kändes i min. Och egentligen ekade kanske namnet lite bekant och kanske mindes jag samma långa ben från en musikal några höstar tidigare. Han slog inte ner som en blixt från klar himmel, jag föll inte hals över huvud och inga hjärtan stals den dagen.
Men han sådde ett frö.

Jag undrade varför jag var så jävla rädd för att bli påkommen. Av mig själv, av klassen, av mamma och pappa, av honom. Jag visste inte ens vad jag hade att dölja. Varför allt jag gjorde kändes som ett spionage, som att varje ämne jag tog upp kunde klinga suspekt i andras öron. Varför jag tumlade ner för trappor med nedböjt huvud, slog på en desperat samtalston när han gick förbi, kämpade för att diskret leda alla möjliga konversationer in på ämnet Emil, varför han hördes i sorlet och syntes i folkmassor. Men det gjorde han.
Jag satt och sa han verkar så himla klok men ändå visste jag inte.

Att jag började bli så hejdlöst kär.

I ett par spetsiga amorbågar, filterlösa cigaretter och rutiga skjortor. I en bacillskräck och oknutna skor, i hans orange plektrum, spretiga handstil, nätta handleder och ljusblå ögon; i ideologier, tankar och visioner. I hur skulderbladen avtecknade sig under tröjan och i den lilla vindpusten som snuddade vid mig när han gick förbi.

Klockor, årstider, förpliktelser, allt gav liksom efter.

När jag satt bakom i en glest fylld aula och räknade hårstråna som lockade sig i nacken, försökte snegla på hur han röstade i tävlingen och spänt lyssnade till varje ord, trodde jag att det var för min skull. Att jag satte upp ett spel för egen vinning, kanske bearbetning. Att jag nog skulle ändra mig.
Men jag som alltid talat stort och högt om kärleken berättade inte för någon. Så kanske hade jag ändå förstått att det var nu det gällde. Att allting hängde på det här, på mig, på honom, på oss, bara vi. Att det var det här de alltid talat om.

Sen skedde det, på den mest oromantiska av platser. Ica Kvantum Tranås.
Jag slog upp kassen på bänken och började plocka i vegschnitzlar när jag plötsligt fångade upp en glimt av honom i ögonvrån. I sin grå jacka och med det där slitna 70-talssaxfodralet satt han i förbutiken och väntade på bussen. Och det var så vardagligt, så trivialt och enkelt och så jävla vackert.
Och för första gången stannade hjärtat, alla självscannare, kassor och bingogubbar, småbarnsfamiljer och resterande värld upp. För första gången, för herr Emil Fridlund, på Ica Kvantum Tranås, en dag i sena mars.
Hans fingrar spretade fånigt när han vinkade. Jag sa hej hej i en röst som inte är min egen, åkte hem och insåg att jag var kär. Hur lite jag än vågade älska någon.

Vi satt i varsina hus, varsina småstäder och fann oss själva i samma låtar. Sjöng med i precis samma ord om någon dag kommer jag och du verkligen bli gamla men jag älskar dig nu, spolade över samma delar och bävade inför samma sanningar, upplevde samma önskan, lycka och hopplöshet.

Vill du ses i sommar var alldeles för svårt att yttra. På treornas student tog han sitt gitarrfodral och sin bruna kavaj och gick. Alla grät den dagen, men inte vi.
Jag väntade tills jag sett hans ryggtavla försvinna bakom hörnet. Han köpte Mikael Wiehes bok och satte sig på ett café i väntan på bussen. Och vi älskade varandra så jävla mycket.

Jag trodde jag skulle få komma tillbaka med svansen mellan benen i augusti, och mötas av ingenting. Istället slogs jag av knän som gav vika i trapporna, knottrig hud och ett hjärta som dånade i öronen. Jag sov inte på nätterna, glömde äta och dricka. Vi möttes på lektionerna, i cafeterian och på vägen mellan musiklektionerna och skolan på måndagseftermiddagarna och jag sa alltid heyey och han sa heJ och sen fullkomligt ramlade jag in på gitarrlektionerna. Jag vaknade kring fyra varje morgon, stirrade på taket och flinade mot väggarna. Gick upp, drack vatten och skrev.

Och jag vet inte hur, men vi bestämde oss. Han spelade i mitt projektarbete, jag följde honom till bussen, skaffade mig ursäkter för att skicka sms och trots att jag inte hade råd och egentligen räknade kalorier började vi fika i mitten av oktober.
I framtiden bör vi överväga billigare kommunikationsmedel, sa han.
När pengarna tog slut höll vi till hemma hos mig. Han stannade tills nattbussen gick, men det blev aldrig sagt. Jag tappade modet att över huvud taget se honom i ögonen, för jag visste att han också visste att om det ska hända så måste det hända nu.
Det finns ett Dylanomslag där de går så här, sa han och krokade armen i min, på en av våra ovissa promenader. Vi gick sådär en bit, det måste ha sett förjävligt ut.

På morgonen den 29e oktober förstörde min rubbade dygnsrytm mitt första högskoleprov, och han höll sig hela tiden så nära lokalen som möjligt ifallifallifall. När jag sedan gick för att se honom spela på kvällen tänkte jag: det är min karl det och allt var liksom klart.
Jag måste kanske med detta inlägg tacka Östgötatrafiken och busslinje 630 för att det inte finns någon nattbuss insatt på lördagar. Annars hade vi kanske aldrig vågat.

Jag missade hans mun med en felmarginal på två centimeter när vi gått hem för att sova hos mig. Jag vet inte om det har framgått, men jag är kär i dig.
Han tänkte inte heller dö utan mig, så han sa det, hyttandes med fingret; jaha, du menar att vi är officiellt ihop nu? Och jag skruvade lite på mig och blev flyktigt rädd för att ha fört något katastrofalt på tal men hann inte svara innan han sa; det borde vi väl vara, va? Då är vi det.

Och medan vi låg där och utgjorde universums mitt och hämtade oss efter den senaste tidens storm, kände oss rusiga, skrämda och lite lätt sjuka i huvudet, funderade på allt som varit och som komma skall, begrundade det äntligen färdiga pusslet, tog ett steg närmare livets bästa tid och började snudda vid begreppet vi, sa han:

Vi är ett danskt Æ.

Vadå?

Ett A och ett E som sitter ihop.