"ångrar att jag någonsin önskade mig hösten
den kom för snabbt och för tidigt och inga löv är fina
och 'mys' är ett uttryck som inte existerar i min värld
jag blir bara rastlös
har inte ens hunnit köpa en ny halsduk och nu är det fyra jävla minus och snö i Jönköping
sånadär morgnar när man undrar varför man ens bryr sig om att vakna.
spanska och matte och gitarr tills fingrarna blöder och jag drar mig för att sova fast jag verkligen borde
alltid trött och skyll dig själv
vill verkligen inte vara här
behöver bara tänka tanken så händer det
allt är så försutsägbart och äckligt och alla smörar
det var stjärnklart och plötsligt föll en stjärna
flinade dumt och önskade mig kärleken
trots att det är den som orsakat allt
orsakat min inre höst
kylan i bröstkorgen som inte släpper
jag borde verkligen skaffa mig en halsduk"

Så skrev jag. Jag var så arg. Snart fyra månader sen, det känns så avlägset men så nära, tiden har gått så hisnande fort och allt har kastats om.
För några veckor sen var jag okej. Levde men kanske inte särskild livlig, hyfsat, helt okej, "det knatar", eller vad man säger. Kändes som att det snart skulle bli vår i alla fall. Vi skojade om att jag var på whineavvänjning och faktiskt hade blivit mer positiv. Som att jag hade löst mina tvister.

Nu är det 11 februari och jag är tillbaka på 14 oktober mentalt. Jag kanske i grund och botten har mig själv att skylla, jag vet inte, men jag är sänkt som ett jävla ankare, och har var egentligen bara lyckligt ovetande när jag mådde ganska bra. Jag var på väg upp igen och nu är jag lägre än jag varit på riktigt jävla länge. Det var nog allt jag skulle säga, egentligen. Att jag är så jävla arg, så jävla ledsen, så jävla krossad, sänkt, hånad, frustrerad. Ingenting blev bättre, jag förstår inte varför folk verkar finna glädje i att sprida vidare och snacka och pissa om saker, förstora och dissikera och kritisera och vad jag än gör, så är det ju fel. Utan att jag ens öppnar käften, har jag sagt något fel.

Jag vill fylla 16 nu, nu, nu. Det måste bli vår nu, nu, nu. Jag måste härifrån, nu, nu, nu. Jag orkar fan inte mer.