there's a pull to the flow, my feet melt the snow
Mycket fasader ja, men det gillar ju jag.
cherrybomb
Så trots att taglinen är "Two guys. One girl. Game on.", blir det inte bara romantik-dramatik eller schablonkomik. Det är en berättelse om lojalitet, ungdomen, vardagsrevolution, kärlek, familj, människoöden, avundsjuka, ja och så lite knark då. Och en berättelse med ett väldigt abrupt och oväntat slut. Sevärd, så se den!
femtio procent av januari
Tillkännagjorde häromdagen att jag behagar en polaroidkamera i födelsedagspresent. Tänke att de kostar ju bara runt 200 spänn, blev lycklig och kunde se mig själv springa runt och knäppa polaroider åt alla tillgängliga håll. Sen sökte jag på "polaroidfilm" på pricerunner och ångrade mig. Hutlöst! Tacka vet jag Poladroid, fram tills den dag jag har skrapat ihop en förmögenhet.
books of albion
Jag fick Pete Dohertys "samlade skrifter" i julklapp, Books of Albion heter dem, och de är så himla fina. Det är ingen självbiografi, utan hans dagböcker, foton, dikter, skisser och anteckningar, från 1999 och framåt. Där möter man en 19-åring som serverar popcorn på Prince Albert's Cinema, spelar i band och skriver poesi. Han skriver om sin spontana liftresa till Düsseldorf, nätter i Camden, vackra Francesca, att-göra-listor, och sina drömmar. Förstås. Och han uppfyllde dem, men till ett väldigt högt pris. Att följa hans väg till att bli den kontroversiella person han är idag, se den darriga handstilen och blodfläckarna på pergamenten, se historierna om händelser i hamnar och kloka analyser bytas ut mot få över huvud taget sammanhängande historier, är... bortom ord, egentligen. Ja, ni får kalla mig löjlig. Gripande är boken i vilket fall. Jag tänkte visa lite ur den. I kronologisk ordning.
Och ja. Han må vara heroinist och mycket annat därtill. Han må ha gjort stora misstag. Folk må vara haters och påstå att han är äcklig och konstig. Men jag skattar mig själv lycklig som sett förbi löpsedlarna. Bakom dem finns en konstnär, i så många aspekter. Jag är imponerad av hans mod, för det krävs mycket sådant för att ens gå ur sängen på morgonen, och gå och lägga sig på kvällen, när en hel värld dömer hans varje steg. Jag beundrar Pete Doherty. Kommer alltid göra det.
it's so much fun being alive
Och jag tvivlar på att det någonsin blir något I love you more than being seventeen eller vi två sjutton år eller dancing queen, young and sweet, only seventeen eller she was seventeen my folks were blabla my hair was long blablabla.
Min dygnsrytm har spårat ur. Det är inte ens kul längre.
Jag sitter uppe vid tre och spionerar på grannarna. Läser böcker. Sitter så djupt nedsjunken i soffan att jag får nackspärr. Äter överflödiga mängder med mat. Sover till två. Dör av tristess men fasar inför skolan. Känns som att det enda jag är kapabel till är att sitta och vänta på att någon ska upptäcka mig. Precis som alla andra människor som vandrar vår jord vill jag vara häpnadsväckande. Det är jag dock inte. Jag har bara jävligt svårt att acceptera det.
Det är januari som gör så här med mig, tror jag. Januari är med råge den tråkigaste månaden på hela året. Lyckligtvis har jag tagit mig igenom nästan 20 % av månaden, och typ 1,8 % av året. Det snöar äckliga feta flingor från skyn. I England är det tio grader varmt och sol. Om ett och ett halvt år flyttar jag dit.
Jag lever i nedräkningar, jag äntrar ytterligare ett år av mitt liv ganska tomhänt och värdelös (fast jag vet att det inte är sant) och sliter ut samma Spotifylistor på repeat, har slitit ut min namnteckning på julkorten, sliter ut mina fötter i höga klackar och sliter ut emaljen med Pepsi och sliter ut topparna med plattången och sliter ut pengar som fastnat i nedkylda bankomater.
Januari vare ja. Hej.
