Jag närmar mig mitt artonde levnadsår. (Käfta inte emot! När man är noll år, är det ens första levnadsår. Således är jag alltså inne på sjuttonde levnadsår trots att jag är sexton, äru med?) Om sex veckor blir jag 17 år gammal. Och jag undrar vad som hände med allt sweet little sixteen och you're beautiful, you're sixteen and you're mine och sixteen of mine?

Och jag tvivlar på att det någonsin blir något I love you more than being seventeen eller vi två sjutton år eller dancing queen, young and sweet, only seventeen eller she was seventeen my folks were blabla my hair was long blablabla.

Min dygnsrytm har spårat ur. Det är inte ens kul längre.

Jag sitter uppe vid tre och spionerar på grannarna. Läser böcker. Sitter så djupt nedsjunken i soffan att jag får nackspärr. Äter överflödiga mängder med mat. Sover till två. Dör av tristess men fasar inför skolan. Känns som att det enda jag är kapabel till är att sitta och vänta på att någon ska upptäcka mig. Precis som alla andra människor som vandrar vår jord vill jag vara häpnadsväckande. Det är jag dock inte. Jag har bara jävligt svårt att acceptera det.

Det är januari som gör så här med mig, tror jag. Januari är med råge den tråkigaste månaden på hela året. Lyckligtvis har jag tagit mig igenom nästan 20 % av månaden, och typ 1,8 % av året. Det snöar äckliga feta flingor från skyn. I England är det tio grader varmt och sol. Om ett och ett halvt år flyttar jag dit.

Jag lever i nedräkningar, jag äntrar ytterligare ett år av mitt liv ganska tomhänt och värdelös (fast jag vet att det inte är sant) och sliter ut samma Spotifylistor på repeat, har slitit ut min namnteckning på julkorten, sliter ut mina fötter i höga klackar och sliter ut emaljen med Pepsi och sliter ut topparna med plattången och sliter ut pengar som fastnat i nedkylda bankomater.

Januari vare ja. Hej.