Det här är, sorgligt nog, nästan alla mina bilder från årets Peace & Love. Eller, den första är Julias och den andra är Pringles (♥). Hur som helst, fina dagar.

Vill också passa på att gnälla på alla som gnällde på The Strokes. Jag värdesätter vanligtvis ödmjukhet, men detta band kommer undan med allt. Att kliva på scen 20 minuter sent och avsluta 40 minuter innan avsatt tid, det gör liksom inget. "Julian Casablancas somnade över mikrofonen", skrevs det, men även om så vore fallet, spelar det ingen roll. För The Strokes är det tightaste som finns att se på en scen, hela alltet är så oerhört snyggt, och det är ganska skönt att de skiter fullständigt i oss, struntar i "SWEEEDEEEEN"-rop och bara fokuserar på musiken. Det märks att det är vad de alltid har gjort, därför känns det oinsiktsfullt med kritiker som menar att publikfrieriet är lika med noll. Jag är glad att något band tar sig tid att göra genomarbetad musik, lyckas framföra den i samma form men också på ett sätt som får det att kännas lite som man föreställer sig 70-talet. Lagom töntigt men ja, när jag stod i publikhavet och skrek min vän Berra i ansiktet kändes det som att vi var med om något stort.

Så ja. Julian kommer undan med att bära solglasögon mitt i natten.