Antagligen bara tron om att jag är jävligt speciell. Vilket egentligen gör mig vanlig.

Men jag har haft ett fett överbett, och mina fötter lutar något vansinnigt, jag skriver med papperet vridet 90 grader åt vänster, jag har trettio par skor men har använt ett och samma senaste månaden, jag har ett ytterst fult skratt (mmhmhmhm-hæ-hæ), jag har sabbat tre gitarrsträngar på en vecka eller så, jag har anlag för RLS men vet inte om jag inbillar mig det när jag väl känner symptomen, jag tycker att palsternacka är asgott, jag kan kolla åt två olika håll med ögonen (men bara ibland), och dessutom är jag grym på att röra näsan på olika sätt!!!!1, jag sminkar mig inte (okej med undantag för ytterst lite foundation), en gång när jag var en infant och för ovanlighetens skull cyklade till skolan märkte jag att jag inte hade hjälm på mig och cyklade hem för att hämta den, då ramlade jag och fick mitt livs första hjärnskakning samt ett ärr i fejset, och en gång skulle min s.k vän Berra the Bajs dra upp mig från golvet och jag föll istället in i en vägg, in i ett rör, ner på ett golv och fick mitt livs andra hjärnskakning, Ben & Jerry's brukade vara mitt liv men numera associerar jag det bara med magsjuka och avstår, jag har ett storkbett på skulderbladet som "ska" försvinna under ens första levnadsår (...), jag är till skillnad från större delen av min giriga generation inte konfirmerad, en gång såg jag Roger Pontare på stan i Tranås... ja men ni fattar. Jag vet faktiskt inte. Mycket sades ju redan vid dag ett.