LONDON

2010-02-01 @ 01:44:15

Jag längtar hem.






























Första kvällen när vi kommit tillbaka till hotellet igen låg jag vid precis den där gardinen på ett ganska fult blommigt överkast, utmattad, fortfarande med festival i kroppen och outvilad, efter att ha gått runt hela city, lycklig, med äntligen-känslan, så gick ett par random engelsmän förbi utanför. Fönstret var öppet och luften var fortfarande ljummen och de sa något, jag minns uselt nog inte vad, det var något vardagligt. Då bara slog det mig; jag är i London igen, jag är fan här. Och jag ville aldrig åka hem.

Tredje dagen var vi en stund i St. James's Park. Jag låg på rygg i gräset i skuggan, trettio grader om inte mer än så. Äntligen-känslan igen, den där man inte kan definiera eller beskriva. Allt jag hörde var brittiska, how do you do? och excuse me, ma'am och hjärtat smälte en aning, allt luktade London och allt kändes rätt, allt kändes hemma, allt kändes bra. Som att om jag bara legat kvar där, forevah and evah, så hade jag aldrig mer haft ett enda problem.

Det händer ibland när jag minst anar det, på väg hem från skolan, på ett tåg eller mitt i en låt, att det känns som London. Det ser ut som, eller luktar som, smakar som, låters som eller bara känns som London. Det låter töntigt, jag vet.
Men det är då jag blir som mest motiverad. Jag ska härifrån så fort jag kan, jag ska dit jag ska vara.

London är inte bara staden. Det är så mycket jag förknippar med det. Det är mitt hopp, min inspiration, det är vad jag ser som min framtid. Det är allt jag någonsin velat ha, action och frihet och lugn och kontraster och möjligheter och musiken och konsten och modet och revolutionen och... det är mitt London. Där finns allt jag någonsin velat ha och jag blir löjligt nostalgisk men jag kan inte vänta, jag vill dit nu, jag vill känna just den där känslan som jag bara känner vagt någon kort sekund då och då, jag har glömt hur den känns, jag vet bara av vad jag tänkte om den då hur den var.

London står kvar, Alice, sa mamma när jag whinade men jag vill leva nu, inte massa sen. Jag vill leva nu och jag vill hem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0