Klockan har passerat tolv, så imorgon fyller jag år. 16 är inte gammalt men skrämmer vettet ur mig. Det är så mycket jag vill hinna göra, så mycket jag vill hinna se, så mycket jag vill uppleva. Otålig livsenergi som blir för mycket, snurrar för snabbt, övergår i apati och jag får inget gjort. Det är ett handikapp att livet, hoppet, ivern brinner för starkt. Jag är omotiverad och vet inte var jag ska börja, får impulsiva inspirationskickar men fullföljer dem aldrig, jag är alldeles för spontan, struktur gör mig inte glad, men inte planlösheten heller i längden. Och jag kan inte beskriva mig själv för jag vet inte riktigt säkert. Kanske för att jag är så random och kontrastrik.
Om jag ser tillbaka på de senaste åren, har jag haft så himla kul, men inte kommit någonstans. Det kanske inte är meningen heller, men nu fyller jag 16 och har inte kommit en centimeter på vägen från att jag var 11 och skrev ett brev till mitt framtida jag om vem jag ville bli, hur jag ville vara, vad jag ville uppnå.

Jag är insiktsfull men naiv, kvicktänkt men inser sanningen för sent, pigg men trött, jag kan inte sitta still men är duktig på att koncentrera mig, jag kan ta ansvar men prioriterar annat, jag är vild men tillbakahållen, jag är lat men måste alltid göra flera saker samtidigt, jag är rastlös men lättroad, jag lever i nuet men längtar alltid framåt, tar livet som det kommer men vill ha järnkoll. Jag kommer ingenstans, nu är jag snart 16 år men står på noll.

Av en händelse stötte jag på "att vara 15 år kommer aldrig igen". Passande och krossande, för jag vill inte. Jag vill vara ung, jag är så jävla rädd för att bli gammal.

Imorgon ska jag dansa och hoppa och skrika och sjunga framför en scen, det ska bli underbart, och jag ska vara 15 så mycket det bara går. För sen är det för sent.