Kärleken blir inte större än när man är tretton år och han är femton men snart ska fylla sexton och man delar en bänk där majsolen tränger in genom fönstret, han spelar på min gitarr och när han ger tillbaka den och måste gå är träet varmt av hans fingrar; jag, tretton år, sitter kvar och känner den och ler. Den blir inte större än den stunden när man för första gången får en perfekt närbild av hans ansikte, varenda litet födelsemärke, skråmor i tänder och irismönster.

Nej, jag tror faktiskt inte kärleken blir större än när man sitter på staketet vid ån en blåsig dag och väntar på honom, och när han dyker upp är det enda som syns av mig ett skratt bakom tuperat, svävande hår som står åt alla håll.

Kärleken blir fasen inte större än när han somnat i en stol, vaknar med ett ryck och börjar sträcka på sig; röd i sömndruckna ögon och iförd svarta kläder. Den blir inte större än när man är tretton år och bara går i sjuan och väntar på en mattelektion med famnen full av böcker, och i stickad tröja och rufsigt hår, med en twisterglass i handen kommer den finaste femtonåringen jag någonsin känt; och ingenting var större eller viktigare än att gå i hans fotspår i nysnön i November och gapskratta mig hes.

Den blir inte större än när vi är tillbaka på den där bänken, och det var kanske sista gången vi pratades vid, och han har skoskav på höger fot.

Eller när det har gått sex veckor sen man träffade varandra och en fortfarande trettonårig Alice står och gråter lutad över ett kravallstaket medan någon på en scen sjunger I could never make you stay och han står nästan axel mot axel men vill inte låtsas om det, säger ingenting, gör ingenting.
Senare skriver han att han har det bra och hoppas vi ses, och det spelar ingen roll om det kanske inte var helt sanningsenligt, för känslorna kan inte bli starkare än så.

Att skriva hans namn på rad efter rad i en dagbok, citera låtar man spelade för honom, oändliga jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, trots att jag kanske aldrig gjorde. Det spelar ingen roll om det inte var helt sanningsenligt, för kärleken, blir aldrig större än så.

Och kärleken finns än när man är sexton och arton-men-snart-nitton och möts på en dålig fest i en dunkel skog, kramas och säger om du inte kommer ihåg mig blir jag förbannad och jag glömmer aldrig, men den blir aldrig så stor som den var när jag var tretton.