Det som hänt i Norge gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag som sällan rörs till tårar har gråtit likt en smärre vattenkran medan jag läst, sett och lyssnat till de dåliga nyheterna. De senaste dagarna har jag gått i affärer och tittat på löjliga jävla kläder, suttit på fik och ätit onödiga kardemummabullar, beställt mina töntiga mozzarellasticks och sett andra människor göra precis likadant. Det känns fånigt att ha en vardag, att vara på semester, i det kaos som råder. Med risk att framstå som ännu larvigare; min kropp har vandrat runt i Stockholm, men tankarna fanns alltid i Norge.

Jag saknar egentligen personliga kopplingar till vårt grannland i väst - tankarna går till den norska tjejen vi träffade på P&L förra året, de norska killarna bredvid mig på The Kooks i juni, på min norska mailkompis från tolvårsåldern - och aldrig har jag känt större värme inför det norska fotbollslag som snyltade upp de närmste 20 platserna framför mig i kön till Liseberg 2007. Jag hoppas att de alla är oskadda. Jag hoppas att de klarat sig utan förluster.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora en nära vän, en syster eller bror, en högt älskad, på ett så meningslöst och oprovocerat vis.

Jag hoppas innerligt att dessa oskyldiga liv inte ska ha fått dö förgäves; jag hoppas att sjuka människor såsom Behring Breivik ska kunna upptäckas innan de skrider till verket, att vapenlagar skärps och att den internationella antivåldsrörelsen växer sig ännu starkare. Vi måste kämpa för det de trodde på, oavsett vår härkomst och vår exakta partitillhörighet.

Och äckligt verkligt blir det hela med foton och namn på de omkomna, deras facebookprofiler med vänner, intressen, kommentarer och statusuppdateringar. Men jag fattar inte. Fattar ändå inte hur det här kunde hända. På ett ungdomsläger i vårt grannland, år 2011.

Solidaritet och tolerans. Våra hjärtan slår i samma takt; tider som dessa bevisar verkligen det.