Någonstans har jag funnit ett nytt perspektiv på livet, och det var nog inte bland medelpunktsvinklar och konjugatregeln, och det är inte heller någon form av buddhistisk nirvana, drogpåverkan, nära-döden-upplevelse eller postkatastrofal upplysning.

På en Pepsitorsdag som denna begav sig Tove och jag till Ica för att införskaffa livets cure-all-problems dryck och slå oss ned på torget. En ganska sliten man med vildvuxet skägg och två tänder gick fram till oss och sa "får jag bara störa två sekunder?" Och jag skäms för hur försenat och tveksamt mitt svar var när jag sa "... ja?" För vad han ville säga var varken har ni en cigarett att bjuda på? eller skulle jag kunna få ett par mynt?, utan bara "jag såg när jag kom gåendes här bakom, att ni har väldigt långt och vackert hår båda två, det var bara det jag skulle säga." I takt med att vi tackade så hjärtligt, förbannade jag mig själv för att vara så jävla fördomsfull. För att tänka precis som man sägs åt att tänka.

I ett nattsamtal med min bror om att inte våga, att verkligen bestämma sig en enda gång, om att växa upp och se tillbaks och självdistans och världens påstådda undergång till helgen, whinade jag om saker jag vill men inte törs, och han frågade vad jag skulle göra om jag kidnappades till Mars om en månad.
"Vadå, får jag komma hem från Mars sen?"
"Nej, jag menade egentligen att du skulle dö, men det var väl lite väl hårda ord."
"Jaha. Nej, jag vet inte. Jag skulle göra någonting wac. Och ge mina ägodelar till något välgörande ändamål."
"Om du bara hade en vecka kvar att leva då?"
"Då skulle jag göra någonting aswac! [fånig beskrivning av allt wild and crazy jag skulle hitta på, med larviga ljudeffekter]"
"Om du skulle göra någonting annorlunda, har du prioriterat fel hela livet."

Och vem kan egentligen utesluta att en marsian strålar upp mig med sin farkost för att utföra genetiska experiment?! Vem kan säkerställa att Amnesty International kommer till min undsättning?! Vem ska orka genomföra min frigivningskampanj?!

Så nu ska jag vara så jävla wac. Starting now.

Jag ska göra mig fri från de begränsningar, som jag inte satt själv, utan som jag antagit av moraliska skäl. Jag vill inte rygga undan när en man som troligtvis var den mest uppriktiga och godhjärtade mannen på hela Storgatan dyker upp, bara för att han var på väg mot Systemet i en sliten skinnjacka. Jag vill inte sätta klockan för att ge mig ut och springa en terrängbana i ösregnet, för en bokstav på ett papper. Jag vill inte flacka med blicken och tänka äsch skitsamma, för att sedan sitta och resonera med mig själv i tystnad och känna mig tomhänt och dum. Jag är färdig med det där. Färdig med att försöka glädja och skydda en äldre Alice, och glömma vad jag faktiskt önskar i nuet. Nu kör jag all in. (Kors, vilken tur att engelska har så bra uttryck när svenskan saknar lämpliga!)

Det handlar om att komma underfund med vad som egentligen är viktigt, och att förverkliga det. Att förstå varför slitna uttryck såsom "carpe diem" och "lev varje dag som om den vore din sista" faktiskt blivit just klyschor. Lever man inte för något, dör man för inget.

Det kommer säkerligen en dag då jag tvivlar igen, men den känns uppriktigt sagt så jävla avlägsen. Nu ska jag gå och göra något jag verkligen vill göra, nämligen käka ett päron. God afton!