Jag har i och för sig bara skumläst. I och för sig inte läst färdigt. Men den är onekligen rätt fin ändå.

Lycklig, vet jag inte om jag ska våga kalla det, och jag har ingen aning om vad som orsakar det. Det är inte att jag lyssnar på Beatles medan jag städar ut trasiga strumpbyxor och gamla manualer på språk jag inte ens kan, att det står ett minirivjärn (tystnad) på fönsterblecket, att jag äntligen gjort slag i saken och köpt ett vitt nagellack att måla nagelkanterna med, att jag har fått en retroklocka med datumflikar, att jag till slut hittade min försvunna plånbok, att jag har köpt nya manchesterbyxor och en E.T-inspirerad tubhaldsuk, att jag åt fyra Delicatobollar på en artificiell strand i Linköping med Sigurt idag, att filmen om Coco Chanel var så dålig att man till större delen kunde göra narr av den, och jag har inte blivit kär eller skaffat pojkvän eller fått en gudomlig uppenbarelse eller vunnit tio miljoner på lotto eller slagit i skallen (men däremot knät när jag föll hyfsat handlöst i trappan på jakt efter plånboksjäveln) eller så, men jag är bara så jävla glad. Och det är fint.

500 Days of Summer

Alla som känner mig vet att jag aldrig varit mycket för film. Jag har inte bara RLS i benen nu för tiden, hela själen är drabbad och ja; jag kan inte sitta still om jag bara ska göra en sak åt gången. Jag kan inte titta på tv eller film utan t.ex datorn i knäet. Tankarna snurrar och det finns så mycket annat jag vill göra, kan inte bara sitta ner och titta. Därför var det en sjukligt stor bedrift att sätta sig och ens se en film (på datorn med, utan att distraheras av internet och grejer!!!1) här om dagen. Nu har jag rena rama filmfestivalen här hemma, och det känns gir. 500 Days of Summer var skitfin. Faktiskt.

I övrigt lever jag livet. Umgås med de bästa människorna, äter fruktansvärt mycket pizza, går till och med på auktion och förlorar franslampor till snorungar som skriker "VI GER OSS INTE!" och sedan släpar sin nyförvärvade skatt i marken, klättrar upp på berg och ligger platt på rygg på parkeringar nattetid, musicerar, vandrar och bakar chokladbollar 01:45.

Som jag redan antagligen tjatat ut, åker jag till Barcelona om inte mer än 52 timmar och 18 minuter. Stannar för att andas ett dygn här i Tranås, innan vi beger oss för fyra dagar i Halmstad. Bezt!

www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se
www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se
www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se
www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se        www.alicesattiraljer.blogg.se

Nu ni, nu är det up and running! Lite vintageinspirerat, lite wannabewang, lite blommigt, lite sånt. Snälla var inte en retard; pris och allt annat man kan tänkas vilja veta står antingen under "så här handlar du" till höger, eller i varubeskrivningen. Mycket nöje!

Alltså. Jag dömde ut den här filmen ganska direkt när jag såg att Robert Pattinson spelar huvudrollen. Jag pallar inte en drypande smörig film till, tänkte jag. Av en slump stötte jag på trailern och tänkte faktiskt om. Jag gillar ju skitiga, ruffiga hus, problembarn och alltid-den-där-filmkaraktären-som-jobbar-i-en-bokaffär, stadsljus och allt sånt där. Kanske ska ge den en chans ändå.

  
  
  
  
  
  

Just idag var väl inte så lyckat, och det här med att vända tillbaka dygnet går inte så bra, men tidigare dagarna var kanoners.



I lördags for jag och Pete Doherty (aka Berra) iväg med min fahrenheit och lillasyster till Linköping



och tittade på världsklass-Markus (dock inte i mobilupplösning), han har räddat hela senaste hösten för mig, och det var helt underbart.



Vaknade sen på min 16-årsdag och när jag fått lite paket och grejer (Green Day-biljett ♥, kläder, skor till min ständigt expanderande samling, pengar, en virkad åsna osv), tog jag ett par egobilder för att se om jag blivit för gammal för bebisposen. Det hade jag lyckligtvis inte.



Kusinerna kom på middag och fika och såntdära.

Dagen tog slut och blev denna usla dag när inget gått riktigt bra, allt ifrån allmän extrem tankspriddhet och glömska och missade lektioner och läxor till sprängda colaflaskor.

TILL SLUT SÄGER JAG;

men det gör inget längre, det gör inget nu
inte som i att jag inte bryr mig om dig längre
men jag har lärt mig vad som är bättre och vad som är sämre

Det är en minus ute och sol och jag taggar vår, går ut och fotar lite utan jacka, spelar gitarr och sjunger, har inte sjungit på evigheter känns det som. Lyssnar på The Kooks och kollar på vårkläder och alltså lite solsken made my day, känner mig som en te/Melissa Horn/mys/smör-tönt men äsch. Ut och fika med Sigurt också, hade det inte varit för mitt folkvett (?) hade jag satt mig på uteserveringen.
Skulle bara visa att min whineavvänjning fungerar, lite i alla fall.

Luke. Luke. Luke. Luke. Har jag redan sagt det? Luke.

SNART!

vilka blev konferencierer?! vilka är bäst?
nej okej, nu ska vi inte överdriva. Det var tydligen bara "vi" (jag är ju hemma och är sjuk, väl valt tillfälle av ödet) som sökte sen när det väl blev dags, och ack så charmigt de tyckte det var. Den sista april står vi på Holavedens scen och skriker.
Livet går rätt bra ändå!