Det är ju sånt som bara händer. Det tar två sekunder. Nej mindre. Bråkdelar av små små korta ögonblick och sen sitter man fast. Det lossnar inte förrän det själv vill. Och det gör mig totalt vansinnig.
Jag vet att det är korkat, jag vet att det är fel fast det känns så jävla rätt.
För att jag råkade kolla åt rätt/fel håll vid rätt/fel tillfälle. För att jag råkade vara på rätt/fel plats vid rätt/fel stund.

Det kan ta slut imorgon eller hålla på föralltid, ibland är det så.

Inte särskilt givande.
Men jag kan inte greppa allt.
Vill nog bara att det inte ska vara på riktigt.

Förresten.
Det är sommarlov.

Idag hade vi en klassträff på kvällen som även föräldrarna var med på. Jag skrattade oavbrutet i över en timme åt alla gamla bilder och videos och nu efteråt har jag någon konstig känsla. Jag har dels insett att det inte alls är långt till sommarlovet, jag känner liksom spänningen och glädjen och förväntan. Men vi skiljs ju åt nu. Jag är dum som inte riktigt insett det innan. Jag kommer sakna klassen sjukt mycket, övermycket, skitmycket.
VI ÖVERLEVDE 9H! 24 blev 18. Folk kom och gick men vi blev kvar. Vi är bäst.

* Funderade på att göra ett hyllningsinlägg med massa bilder men vad hände då? Lagglagglagg.

eller hur avgör man vad som är en bra sak att göra?
jag borde plugga SO. Om jag vill att provet ska gå bra och om jag vill försvara mitt betyg.
Men om det liksom gör en så trött och less då? Är det en bra sak att göra?

Nu låter jag som att jag försöker vara assmart, men jag försöker bara säga hur det känns på ett uppenbart men inte allt för wey-grymming-sätt. Det bara känns så... meningslöst.

Det som är bra saker för mig just nu är inte att sätta mig med näsan i skolböckerna och banka in det i huvudet hela kvällen. Jag går hellre ut i solen och träffar någon och tar kort och lagar lite mat och sitter vid datorn. Skolan verkligen mördar mig nu, men det är inte långt kvar och jag vet det men äääh!
Pluggar en timme sen. Max.

Jag har nog faktiskt bättre saker för mig.

Ni vet känslan när man sitter någonstans på stan och bara tittar på folk, och plötsligt bara tänker man, vad fan är det här? Vad gör man här egentligen?
Och på vägen hem börjar folk diskutera vad som är färg och vad som inte finns och inte färg och hur allt uppfattas. Och så börjar man tvivla sådär på existens och blir sittande någonstans igen och tittar på folk, och så får man bara lust att asgarva.
Den känslan.

Jag kan verkligen inte ta mig själv på stort allvar. Paranteserna är för många.

20:51; jag verkar ändå säkert jättesjälvupptagen som säger så.

20:52; äsch.

ska man jaga livet eller kommer det hitta en helt plötsligt?

har jag kommit på.
det är inte riktigt som att jag bestämmer det, heller. jag kan inte hålla mig till strukturer och regler. jag kan inte sitta i ett hörn och hålla käften. det går bara inte, jag måste argumentera och debattera. jag måste uttrycka mig.
jag tänker inte vara med på idrotten, jag tänker sova fem till sju och sitta uppe till halv tre sen, jag tänker dricka pepsi till frukost och jag tänker inte trycka ihop mina drömmar och förhoppningar till en kubikcentimeter, bara för att det inte verkar tillåtet att ha stora idéer om vad man vill göra med sitt liv. man ska följa mönstret. det som inte stämmer överens med det uppskattas inte. nej nej, jag ska inte göra musik, jag ska bli läkare bara för att jag kan. men om jag inte vill?

jag lever ju som jag vill.
kanske inte som ni tycker att jag borde.
men jag trivs. jag mår bra. jag är glad.

"varför bloggar folk, vem bryr sig om deras liv?"
"orka bloggar"
"åh, så patetiskt"
 osv osv osv.

jag kan hålla med om att det inte är så kul att läsa vad någon åt till frukost. men det tänker jag inte skriva om heller. jag hade tänkt (om jag fortfarande är intresserad i framtiden) att bombardera den här bloggen med bilder som betyder något för mig, text om hur jag tänkte idag, text om vad jag funderar på. lite mindre ytligt kanske.

och jag tänker inte skriva något alls om jag inte har mer att säga än "idag var skolan jättetråkig". för det intresserar mig inte att skriva om sånt.

så ehm.
vad vill jag säga egentligen? eh. jo, att jag inte tycker att bloggfenomenet är patetiskt. det är faktiskt super.

men ni glömmer inte billieochberra.blogg.se för då får ni med oss att göra!