bday kid etc
I ett potentiellt försök att föryngras slår jag på Green Day-dängor, så där som jag gjorde för sex år sen. Inte en enda sekund vinner jag tillbaka, istället får det dåliga samvetet inför mig själv som cynisk och fördömande trettonåring mig att byta spellista. Det var ju inte sån här jag skulle bli.
Jag känner avundsjuka mot de som fortfarande går i trean på gymnasiet. Vild rivalitet mot mig själv på skolans turné, på mitt projektarbete, i Kafé Bryggan och livet med en almanacka. Dova kval över tiden som passerat sedan den sextonde juni, men någon slags tacksamhet inför fula armégröna vårkläder som signalerar att det här jävla postgymnasiala året snart är över.
Och ändå greppar jag inte att livet är den verksamhet som försiggår nu. Att det inte finns något övergångsår. Att det är dags att göra ett ordentligt kalsongryck och proceeda lite.
Alla föregående och framtida upplagor av Alice: ursäkta mig.
æ fyller ett
Jag minns knappt första gången jag såg honom. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte riktigt minnas vad han svarade på min inövade hälsning (hejalicemusiktvåan) eller hur hans hand kändes i min. Och egentligen ekade kanske namnet lite bekant och kanske mindes jag samma långa ben från en musikal några höstar tidigare. Han slog inte ner som en blixt från klar himmel, jag föll inte hals över huvud och inga hjärtan stals den dagen.
Men han sådde ett frö.
Jag undrade varför jag var så jävla rädd för att bli påkommen. Av mig själv, av klassen, av mamma och pappa, av honom. Jag visste inte ens vad jag hade att dölja. Varför allt jag gjorde kändes som ett spionage, som att varje ämne jag tog upp kunde klinga suspekt i andras öron. Varför jag tumlade ner för trappor med nedböjt huvud, slog på en desperat samtalston när han gick förbi, kämpade för att diskret leda alla möjliga konversationer in på ämnet Emil, varför han hördes i sorlet och syntes i folkmassor. Men det gjorde han.
Jag satt och sa han verkar så himla klok men ändå visste jag inte.
Att jag började bli så hejdlöst kär.
I ett par spetsiga amorbågar, filterlösa cigaretter och rutiga skjortor. I en bacillskräck och oknutna skor, i hans orange plektrum, spretiga handstil, nätta handleder och ljusblå ögon; i ideologier, tankar och visioner. I hur skulderbladen avtecknade sig under tröjan och i den lilla vindpusten som snuddade vid mig när han gick förbi.
Klockor, årstider, förpliktelser, allt gav liksom efter.
När jag satt bakom i en glest fylld aula och räknade hårstråna som lockade sig i nacken, försökte snegla på hur han röstade i tävlingen och spänt lyssnade till varje ord, trodde jag att det var för min skull. Att jag satte upp ett spel för egen vinning, kanske bearbetning. Att jag nog skulle ändra mig.
Men jag som alltid talat stort och högt om kärleken berättade inte för någon. Så kanske hade jag ändå förstått att det var nu det gällde. Att allting hängde på det här, på mig, på honom, på oss, bara vi. Att det var det här de alltid talat om.
Sen skedde det, på den mest oromantiska av platser. Ica Kvantum Tranås.
Jag slog upp kassen på bänken och började plocka i vegschnitzlar när jag plötsligt fångade upp en glimt av honom i ögonvrån. I sin grå jacka och med det där slitna 70-talssaxfodralet satt han i förbutiken och väntade på bussen. Och det var så vardagligt, så trivialt och enkelt och så jävla vackert.
Och för första gången stannade hjärtat, alla självscannare, kassor och bingogubbar, småbarnsfamiljer och resterande värld upp. För första gången, för herr Emil Fridlund, på Ica Kvantum Tranås, en dag i sena mars.
Hans fingrar spretade fånigt när han vinkade. Jag sa hej hej i en röst som inte är min egen, åkte hem och insåg att jag var kär. Hur lite jag än vågade älska någon.
Vi satt i varsina hus, varsina småstäder och fann oss själva i samma låtar. Sjöng med i precis samma ord om någon dag kommer jag och du verkligen bli gamla men jag älskar dig nu, spolade över samma delar och bävade inför samma sanningar, upplevde samma önskan, lycka och hopplöshet.
Vill du ses i sommar var alldeles för svårt att yttra. På treornas student tog han sitt gitarrfodral och sin bruna kavaj och gick. Alla grät den dagen, men inte vi.
Jag väntade tills jag sett hans ryggtavla försvinna bakom hörnet. Han köpte Mikael Wiehes bok och satte sig på ett café i väntan på bussen. Och vi älskade varandra så jävla mycket.
Jag trodde jag skulle få komma tillbaka med svansen mellan benen i augusti, och mötas av ingenting. Istället slogs jag av knän som gav vika i trapporna, knottrig hud och ett hjärta som dånade i öronen. Jag sov inte på nätterna, glömde äta och dricka. Vi möttes på lektionerna, i cafeterian och på vägen mellan musiklektionerna och skolan på måndagseftermiddagarna och jag sa alltid heyey och han sa heJ och sen fullkomligt ramlade jag in på gitarrlektionerna. Jag vaknade kring fyra varje morgon, stirrade på taket och flinade mot väggarna. Gick upp, drack vatten och skrev.
Och jag vet inte hur, men vi bestämde oss. Han spelade i mitt projektarbete, jag följde honom till bussen, skaffade mig ursäkter för att skicka sms och trots att jag inte hade råd och egentligen räknade kalorier började vi fika i mitten av oktober.
I framtiden bör vi överväga billigare kommunikationsmedel, sa han.
När pengarna tog slut höll vi till hemma hos mig. Han stannade tills nattbussen gick, men det blev aldrig sagt. Jag tappade modet att över huvud taget se honom i ögonen, för jag visste att han också visste att om det ska hända så måste det hända nu.
Det finns ett Dylanomslag där de går så här, sa han och krokade armen i min, på en av våra ovissa promenader. Vi gick sådär en bit, det måste ha sett förjävligt ut.
På morgonen den 29e oktober förstörde min rubbade dygnsrytm mitt första högskoleprov, och han höll sig hela tiden så nära lokalen som möjligt ifallifallifall. När jag sedan gick för att se honom spela på kvällen tänkte jag: det är min karl det och allt var liksom klart.
Jag måste kanske med detta inlägg tacka Östgötatrafiken och busslinje 630 för att det inte finns någon nattbuss insatt på lördagar. Annars hade vi kanske aldrig vågat.
Jag missade hans mun med en felmarginal på två centimeter när vi gått hem för att sova hos mig. Jag vet inte om det har framgått, men jag är kär i dig.
Han tänkte inte heller dö utan mig, så han sa det, hyttandes med fingret; jaha, du menar att vi är officiellt ihop nu? Och jag skruvade lite på mig och blev flyktigt rädd för att ha fört något katastrofalt på tal men hann inte svara innan han sa; det borde vi väl vara, va? Då är vi det.
Och medan vi låg där och utgjorde universums mitt och hämtade oss efter den senaste tidens storm, kände oss rusiga, skrämda och lite lätt sjuka i huvudet, funderade på allt som varit och som komma skall, begrundade det äntligen färdiga pusslet, tog ett steg närmare livets bästa tid och började snudda vid begreppet vi, sa han:
Vi är ett danskt Æ.
Vadå?
Ett A och ett E som sitter ihop.
det här med att vara arbetslös
Och jag skyller på förmedlingen, skyller på de som jag tycker skyller på mig, på varenda företag där jag lämnat CV och som inte svarar när jag ringer. För det är så ironiskt att jag, som sedan fjortonåringens härjande narcissism hävdat att jag skulle lämna alla andra åt sitt öde som nolifers framför en dataskärm och själv ta mitt pick och pack och köpa en enkelbiljett till London, nu är en av de få som blir kvar. Stockholm, Göteborg, Umeå, Borgholm, Örebro - alla drar nu. Och mellan fartränderna och dammolnen står jag med fånig uppsyn. Med en mösspåtagning bakom mig och ingenting som går att urskilja framför mig. Lord knows vad det ska bli av mig.
Så här ser den där känslan i alla fall ut. Herå.
.
en samling händelser i tjeckien
Första heldagen inveg vi med att promenera, varvat med att irra, uppemot en mil. (Detta var innan vi upptäckte att tunnelbanan saknade spärrar.) Vi såg i alla fall Republiktorget, Gamla stan och den mytomspunna Karlsbron. Här är en liten Pragizvy!
Hippt var det.
En av resans få acceptabla bilder på mig. Den visar dock, vilket många turister tycks eftersträva, att jag inte bara fotat utanför Pragborgen utan också varit där. Hehe.
Guldgränden! Fräsig plats där både Kafka, slottsvakter, alkemister och spådamer har bott!
Vi slank för mysighetens skull även in på en medeltida tortyrkammare! Fräscht.
Efter vansinnesvandringen satte vi oss på Harda Rockan! Jag mådde så jävla illa och de flesta bilder från dagen påminner mig bara om hur min tunga krullar sig i Johannes Keplers gamla trappuppgång... såatteh...
Pömsknytet.
Nästa dag var det Emils tur att bliva sjuk! Tvi vale. Vi klarade dock att ta oss till en gölli italiensk restaurang, Vaclavplatsen och undersökte stadens shoppingutbud. Inne på Bila Labut skrattade vi ihjäl oss av sorg. Det var otroligt sovjet, otroligt dystert och otroligt fult. Besökte även Hare Krishnas lunchrestaurang, det var... speciellt.
Vaclavplatsen.
På lördagen for vi ovetande och korkade till de judiska kvarteren, men möttes såklart av sabbat. Snopna barn gick istället in på Palladium, sjukdomsvilade på hotellet och avslutade dagen med en prima båttur!
Världens finaste unge man! Mumz.
På söndagen cruisade vi flinande mellan marknadsstånden på Havelska.
Sabbaten var slut och vi fick till slut se den gamla judiska kyrkogården! Ganska crazy.
Obligatorisk kipa.
Sedan skedde Incidenten. Vi tog metron ut till förorten (eller en station från centralen) för att gå på konstmuséet, lyckliga över att de tar kort. Men en handskriven lapp krossade våra unga hjärtan. "Out of order today." Bankomat saknades inom den närmsta kilometerradien, så vi frågade om de kunde bjuda oss på 12czk (OBSOBSOBS 4 svenska kronor OBSOBSOBS) eftersom våra kontanter inte räckte. "Not possible", sa museidamen. "Maybe you can go change? Maybe your hotel can help? Euro is okay."
Pinsamheten steg i takt med våra rödblossande kinder. Det största problemet var att de inte förstod problemet. <////3 Och då. Skedde. Incidenten.
En vänlig man.
Tänka sig.
Trädde fram och viftade med en tusenlapp. Vi sa no, no - han sa I drive a Swedish car.
Vad vi lärt oss: Tjeckien hatar kort!!!!!!1 Varför? Samt: snälla människor gör livet så lätt medan taskmörtar bara försvårar.
På kvällen bjöd Email på världens bästa restaurang! Terasa U Zlate Studne, om ni någon gång skulle ha vägarna förbi. Det var dock lite läskigt att få stolen utdragen, se sitt opolerade ansikte speglas i servisen, tilldelas en mentoldoftande handduk för handtvätt och att erbjudas brödskivor på silverfat. Men vad gör man inte för att få vara lite hipp. Eller för den här utsikten RÅ!
Att sedan, på måndagen, ta sig till och från Kutna Hora var en sann utmaning. Information center talade om att tåget gick "upstairs", bland alla de andra tio spåren. Och väl ombord gnisslade det och regnade in på äkta skräckfilmsvis. I vår kupé slog sig som grädde på moset en ganska ickekonventionell skara människor ner; en knäpptyst tjeckisk studenttjej, en backpacker från Australien och en låtsasbackpacker bosatt i Blekinge. Vi njöt under färdens gång av att höra hur han bredde på resehistorier med mycket håligheter á la grekisk mytologi. (ex. Köpenhamn ligger mellan Prag och Berlin.) Vid avstigningen fick den reserverade tjejen plötsligt liv, och erbjöd oss alla skjuts med bil till stadskärnan. Hur detta gick ihop sig med att hon inte bodde i Kutna Hora vet endast gud. Vi sa jaa ehh varför inte och följde med en bit, ångrade oss och flydde tillbaka in i tunneln. När sällskapet slutat vänta in oss vågade vi oss fram, och såg hur backpacker 1 & 2 i panik korsade perrongen. I nästa sekund fångade vi en glimt av dem på ett annat tåg. Bruden försvann i en blå bil åt fel håll. Har du hört, sett, eller anar något? Tipsa Efterlyst.
Benkyrkan, eller Kostnice, som vår lilla utflykt egentligen kretsade kring. Lezkig plats! Dessutom omgiven av övergivna hus och en lerig gårdsväg. Hjälp.
När vi sedan överlevt letade vi upp John Lennon Wall. Dessvärre har någon dåre klottrat över själva John Lennon. Men fin var den!
Sen fick vi lust att göra som alla innan oss och hänga upp ett hänglås på Lillsidan, så vi gick skamset in i ett antal turistbutiker. Spännande läsning följer.
Expediten närmar sig oss med fånigt grin och undrar om han kan hjälpa till. Nä, vi bara kollar. En hurtig glimt tänds i mannens ögon. Anything you want, I give you discount! I like you.
Hehe mm nää det är lugnt.
Olustighet sänker sig. Det är tyst och tafatt. Den begåvade mannen bryter detta med; you smoke weed? It looks like. Vi påbörjar vår stilla vandring ut ur affären medan han försöker hålla kvar oss. I used to smoke... maybe. Pinsamheten och vi-ska-gå-nu-känslan är öronbedövande. Men droppen var inte fallen. Mannen pekar på en olidligt töntig turisttröja med texten "Czech drinking team" och säger; but now I'm in this team.
Ingen svarar. Bara avancerar mot dörren.
Eh... anything you want... I give you discount.
Sen slutade vi leta hänglås i souveniraffärerna och gick till Tesco. Ingen pratade engelska. Varuhuset stängde. Det blev inget hänglås för Alice och Emil.
Men det var en väldigt fin, intressant, konstig och lärorik resa! Med min favoritperson all time, förstås. Wah.
fest
jaha
Här är mitt taggade fejs sekunderna innan jag ger mig ut i livet.
Du och jag håller andan och håller händer i språnget, sa Kent och planterade ett litet ångestfrö, där mössor flög i luften och jag tänkte nu slipper jag den och den, sen rakt ner på Komvux öster, sjöng Mackan Krunegård och stal det sista lilla hopp som bodde i mitt bröst. Den 1 augusti skriver jag in mig på Arbetsförmedlingen. Och den här ovissheten, den slår mig matt. Lyckas inte ens omvända den till något positivt. Jag dör om jag inte får stipendiet, jag dör om jag blir arbetslös ett år men jag dör tamefan om jag ska jobba. Räds de som tror på mig och alla lycka till och något annat vore slöseri, men avskyr de som inte förstår.
Mamma har köpt tomatpanini och kokar soppa till. Kvällarna är ändå ganska varma och blommorna grinar fånigt åt mig, Emil går in utan att knacka och allt. är. så. jävla. vackert. Framtiden hägrar i nya byxor, alla studenttårar omkring mig och ljust klockan tre. Allt är så smärtsamt vackert men så. jävla. förgängligt.
någon form av uppdatering
Hej, jag tänkte utesluta den senaste tidens tråkiga delar precis som alla andra bloggerz ute i cyberspace och dela med mig av diverse gulliga vårmoments.
Umgicks med my fine, innan vi åkte till en öde festvåning i Ödeshög för en spelning där förstärkare saknades. Spänningen överskred 10 000 volt.
Åkte hem i en grön pickup med ca 90 cm i takhöjd, för att som nybliven 18-åring fira Gurtygurt på Babar.
Spenderade 12 av helgens timmar på SJ Contact Center och jobbade loss stjärten. Tittade längtansfullt ut på alla solvargar som tankar på Shell i Tranås, ja. Mamma ville uppmärksamma våffeldagen, dock en dag för tidigt, så det gjorde vi väl DÅ.
Lördagskvällen spenderades i Aneby av alla ställen, till råga på allt i kyrkan. Riskerade även livet på väg dit med körkorts-Freidrich bakom ratten. Men det var ett fint projektarbete som mina kära klasskamrater Issa, Nathalie och Evelina bjöd på!
Gick genom hela stan hem från jobbet och var nöjd med livet inkl. blommor. Notera fotofingret. Emil var sedan så rar och redig och bytte mina ett år gamla, äckliga och illaluktande strängar. So what I basically do now, is basically... uh... (OBSOBS youtubetutorial)
Sålde fika på diverse projektarbeten för att gynna klassens resa till Köpenhamn, inklusive framtida kladekage! Tovish var taggad.
Tittade på Freidrich AC/DC-projekt, sen lite abrupt Laleh tillsammans med min kära familj i Linköping. Den ni!
Åkte på en maizig färd till Göteborg; vi ägnade oss åt att äta och åka panoramahiss. "Kommodäfah?" sa en man på okänt språk, viftandes med en laktosfri yoghurt-flaska när vi lämnade frukosten andra morgonen. "Jag vet inte", sa Emil. Proceduren upprepades, sen gick vi.
Cola till frukosten (!!!!!!!!1) samt lite Bacon & Warhol-utställning. OBS ÅT EJ BACON MMHEHE. Bläddrad även bland vinyler och plankade spårvagn likt riktiga busar.
Spelade ett parti Med Andra Ord eller två med ett s.k. gäng, och tänka sig, idag fyller min syster Barny hela 14 år. Det är ju förjävligt.
Nu ska jag sova middag efter ett opåskigt arbetspass! Gött att livet gör sig bra i bild. Herå!
nittiofem dagar med emil
Han är det största som hänt sen Big Bang.
Tänka sig va?
Min favoritperson all time och jag.
fem dagar i november
Chillade lite på Trafalgar.
Spatserade (och vädret var som två månader tillbakaspolat) över bron till Tate.
Inte obekväm chey.
Glodde på lite surrealism varvat med en väldigt gripande utställning om kriget i Libanon.
Soho på kvällen alltså. Gödd.
Rotade lite bland vinyler.
Carnaby såklarre. Folk satt ute i mitten av November, lite smått awesome.
Fikade möjligen lite väl mycket. Fast trots upprepade försök har jag fortfarande inte lärt mig dricka kaffe.
Vi gick även på London Museum; de hade läskiga fejslösa dockor och ett rekonstruerat viktorianskt kvarter, bland annat.
Slutligen drog vi till Harda Rockans Café där jag uppenbarligen åt ett bröd. Kryptisk var jag också.
Gud vet i vilken ordning allt hände.
Det var fina dagar, hur som helst.
jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än
i look at you, and i see me
Varje morgon har dock fått en aningen melankolisk känsla. För ja, varje dag som går är en dag längre bort från allt som är så förtvivlat gött just nu.
Mina inlägg tappar värde men vad fan. Blir aldrig rik på den här bloggen ändå.
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!1111
mobilblogg v1.0
Hej alla barn! Ger mig nu i kast med blogg.se-appen, spänning. Igår ägde en smått kaotisk inspark rum. Tema: "mentalsjukhus/patienter/äckliga psychobarn/slakt/för trevliga sjuksköterskor/lik/döda Fanny så att pappersinälvorna skvätter", så vi släpade ut bord i skogen (tack alla starka karlar), stänkte vattenfärg, åt kakor och rageade med fogsvans och skruvmejsel. Så det slutade ju fint till slut. Vi var så här söta;
Minus Willyskassen då. Dessvärre hängde påsen med mackorna kvar i trädet. Inte så skräckinjagande kanske. Addera även döende flicka på bordet, kolmörker, skrik, förföljelse och ficklampor. Det var zkoi, herå.
i'd make time for us
Har nog aldrig varit lyckligare en tisdag i september. Fan vad gött.
Tänkte bara säga att helgen var rockig. Födelsedagsmiddag hos Boilin' B i fredags, dessvärre bildlös. Dramatisk tacokväll hos Julz i lördags och en väldans massa musicerande hela söndagen.
Se där ja.
Nu kallar sömn.
chillade lite för fem månader sen
Ovan ser vi Pirri the Pawp med "Pirri the Pawp". Rolig dag, ganska hemskt program.
Härnäst: Nutella och nya Kooksskivan!!!!!!!!111
en uppdatering av värde
Det enda som rör sig i mitt huvud är mannagrynsgröt och så projektarbetet förstås.
Annars då.
